Sportkrönika

Men vad ska man då säga om höjdhopparen Donald Thomas? Denne före detta basketspelare har ju blivit rätt omskriven under det senaste halvåret för att han som nybörjare tog sig rakt in i världseliten. Första gången han hoppade höjd var i januari 2006 och ett och ett halvt år senare, i juli 2007, klarade han världsårsbästa 2.35. Thomas har inte någon bra teknik men kompenserar det med en enorm spänst.

Exemplet Thomas visar tydligt att nivån på manligt höjdhopp inte är hisnande detta år, då världseliten ligger minst en decimeter under det världsrekord som Javier Sotomayor satte för 14 år sedan.
Att Donald Thomas så snabbt kunnat ta sig till toppen indikerar alltså att det är långt kvar till gränserna för den mänskliga prestationsförmågan. Tänk om han hade börjat träna friidrott under en bra tränare som tioåring - hur högt skulle han hoppa då? Rimligen mycket högre än de 2.35. Och har just Thomas fötts med de ultimata generna för höjdhopp? Sannolikt kan man tänka sig en ännu mer talangfull hoppare. Kanske spelar den perfekta höjdhopparen just nu basket någonstans i världen. Jag vill påstå att en extrem talang som får träna på ett bra sätt utan svårare skador kan hoppa betydligt högre än de 2.45 som kubanen Javier Sotomayor klarade 1993.

I vissa länder har man försökt att förädla talanger på ett vetenskapligt sätt - alltså ett tillvägagångssätt som är raka motsatsen till Donald Thomas väg till världstoppen. Men frågan är om vetenskaplighet heller är rätt väg. Fallet Liu Xiang är intressant och väcker en del frågor om vetenskapens roll i utvecklandet av framtidens stjärnor:
Kinesen Liu Xiang var en ambitiös och duktig höjdhoppare till 15 års ålder. Då visade ett skelettest att han inte skulle kunna nå världseliten eftersom han inte skulle bli tillräckligt lång som vuxen. Liu Xiang gav därför upp höjdhopp men fortsatte med friidrott. Numera är han världsrekordhållare på 110 meter häck och stor idol hemma i Kina. Och när det gäller hans kroppslängd kan man bara konstatera att han med sina 189 centimeter är 8 centimeter längre än olympiamästaren Stefan Holm. Det verkar alltså som att kineserna drog förhastade slutsatser på basis av skelettestet.

Friidrotten håller sakta men säkert på att bli en alltmer global sport och kraven på framtidens stjärnor ökar. I framtiden går det nog inte att börja som vuxen, som Donald Thomas, och slå sig in i den absoluta världstoppen. Men det betyder inte att superatleterna kommer att skapas av vetenskapsmän. Visserligen kommer vetenskapliga metoder att användas alltmer som ett stöd för att optimera träning, kost och vila, men de främsta tränarna kommer även i fortsättningen vara eldsjälar och skickliga hantverkare. Nyckeln till framgång är att kombinera ett brinnande intresse med kunskaper och färdigheter.
Ett utmärkt exempel på en sådan eldsjäl var höjdhoppstränaren Viljo Nousiainen som gick bort 1999. Han var tränare och styvfar till Patrik Sjöberg som fortfarande har det svenska rekordet med 2.42. Nousiainens arv har sedan på ett utmärkt sätt förvaltats av lärjungar som Yannick Tregaro och Johnny Holm, som är två av de viktigaste namnen bakom de svenska friidrottsframgångarna de senaste åren.