Emergildo Criollo tillhör Cofan-folket. Dagen till ära har han sin traditionella klädedräkt, med en praktfull fjäderskrud, på sig.

- Texaco påverkade oss mycket allvarligt. De förorenade miljön och floderna. Djuren försvann och fiskarna dog på grund av allt ljud och läckaget från oljeutvinningen. När Texaco kom, kom också sjukdomar som våra schamaner inte kunde bota. Det var okända sjukdomar som kom från föroreningarna. Bland mitt folk vet jag minst sex personer som har dött i cancer, berättar han.

De är 30 000, de drabbade i en av världens största miljöskandaler. 'Regnskogens Tjernobyl' kallas effekterna av Texacos framfart i området kring Lago Agrio och staden Coca. Allt som allt handlar det om 4 400 kvadratkilometer av Amazonas som påverkats. Här dumpades enligt målsägarna 70 000 miljoner liter giftigt vatten från oljeutvinningen och lämnades över 1 000 bassänger med råolja och giftiga ämnen.

Denna dag i Lago Agrio är det ett par hundra demonstranter som kan sluta upp. Alla
30 000 ville komma, menar deras advokat, men det här handlar om människor som inte ens har pengar till bussen. Får de rätt i fallet kan de tillsammans bli mångmiljonärer, eller miljardärer, i US-dollar. Men det eventuella skadeståndet ska gå till sanering av de förorenade områdena och sjukvård till de drabbade.

Det var här i Lago Agrio det började. Fast då fanns det ingenting här, mer än ett ursprungsfolk, som levde sitt traditionella liv på samma sätt som de levt under århundraden, och under dem oljefyndigheter med ett värde för dem som räknar sina rikedomar i dollar och inte i natur, hälsa och jaktmarker. 1964 skrev Texaco under ett avtal med den ecuadorianska regeringen som gav dem rätt att utvinna olja i området, och staden Lago Agrio, uppkallad efter Texacos födelsestad Sour Lake i Texas, grundades.
Med den nya vägen genom djungeln till staden 1970 kom fler och fler inflyttade, så kallade 'colonos'. Det var fattiga människor från kusten och höglandet som drogs till möjligheterna att få arbete intill oljeinstallationerna, vägarna och städerna. Flera städer, som lilla Sacha som i dag har ett av landets högsta cancerfrekvenser, byggdes i direkt anslutning till oljeborrhålen.

Under 1960- och 70-talet var det rena vilda västern i ecuadorianska Amazonas. Landet hade inga lagar och förordningar kring oljeproduktionen, de ville bara åt inkomsterna. 1971 kom den första miljölagen som sa att oljebolagen måste 'skydda flora, fauna och andra naturresurser' i området och att de skulle 'förebygga förorening av vatten, atmosfär och mark'. Det framgick inte på vilket sätt detta skulle göras. I dag är detta en av Texaco-advokaternas huvudargument - att man alltid följt ecuadoriansk lagstiftning.

Pablo Fajardo, de drabbades ecuadorianske advokat, var en av dem som kom med
colonos-strömmen från kusten i jakten på ett bättre liv. Då var han 14 år och blev för första gången medveten om orättvisorna och övergreppen som Texaco, som under en lång tid i princip hade ensamrätt på oljeutvinningen, stod för. Han berättar hur bolagets lastbilar spridde ut oanvändbar råolja på grusvägarna så att det inte skulle damma så mycket. Den första råoljan som kom upp ur borrhålen, blandat med kemikalier och salt, giftigt vatten, förvarades i stora bassänger, grävda i marken. När dessa var fulla, sattes de i brand och den svarta röken syntes på flera kilometers avstånd. Pablo berättar också hur Texacos män gick in på gårdarna där det bodde småbönder och tog ifrån dem deras mark.

- De gjorde vad de ville.
Beroendet av oljebolaget var i princip totalt. Först insåg de boende inte vilken påverkan oljeutvinningen hade eller hur giftig oljan var. Inte förrän fiskarna började dö i floderna började vi förstå, berättar Pablo.

Som 17-åring startade han en grupp för mänskliga rättigheter som började anmäla övertrampen. I dag är han advokaten, som utbildat sig till jurist genom en kvällskurs på distans, som är huvudansvarig för ett miljardmål.

1992 gick Texacos avtal med den ecuadorianska staten ut och bolaget lämnade landet. Efter sig lämnade de hela oljeinfrastrukturen, i dåligt skick, till det statliga Petroecuador. Inget plockades ner, togs bort, eller sanerades. Året därpå började den rättsliga tvisten, då en anmälan lämnades in till en federal domstol i New York. Målsägarna var en grupp drabbade ursprungsfolk och colonos. Pablo Fajardo hjälpte till att forma en organisation för de drabbade. Så bildades Frente de defensa de la Amazonia. Eller rätt och slätt 'los afectados', de drabbade.

Rättsprocessen i USA gick långsamt och 1995 skickade Texaco en advokat till Quito för att förhandla med de ecuadorianska myndigheterna och erbjuda sig att sanera och tömma en del av de giftbassänger man lämnat efter sig. I utbyte skulle företaget slippa framtida ansvar. Inget talades om att sanera förgiftade floder och vattendrag, eller om befolkningens hälsoproblem. Den sänkning av giftnivåerna som Texaco utlovade var långt över de tillåtna nivåerna i USA.
Nu trodde bolaget att man skulle lägga ner rättsfallet i New York-domstolen, men så blev det inte. Förhandlingarna och avtalet hade skett med regeringen, och inte de drabbade, som var målsägare i rättsfallet. Men 2001 dömde domstolen till Texacos fördel. Samma år köptes bolaget av jätten Chevron och därmed köptes också rättstvisten upp, för målsägarna överklagade. Även i appelationsdomstolen fick Chevron-Texaco rätt, men med delbeslutet att bolaget måste underställa sig ecuadoriansk lagstiftning och eventuella skadeståndskrav där.

Nu, 14 år efter den första anmälan, ligger beslutet alltså hos domtolen i Lago Agrio. Även här har rättsprocessen gått långsamt och de drabbade menar att det förekommit hot och orent spel, utöver de ständiga ifrågasättandena från Chevron-Texacos advokater om hur provtagningar genomförts och vilka experter som anlitats. Det är därför de drabbade demonstrerar i Lago Agrio denna dag. För att skynda på processen och uppmana domstolen att inte gå med på de amerikanska advokaternas krav som hela tiden skjuter fram domen.
Wilmo Moreta är en av målsägarna. Han svettas i sin tunna syntetskjorta, trots att demonstrationsdagen i det kvalmiga Lago Agrio precis har börjat. Wilmo är också en colono. Som nyutexaminierad lärare kom han till Amazonas från höglandsstaden Bolivar. Som så många andra i jakt på jobb.

- Jag sökte efter bättre dagar, efter överlevnad. Och nu har jag den här sjukdomen i kroppen, säger han.

Wilmo arbetade vid floden Coca. Lite längre upp låg en oljestation och där hade det grävts flera avfallsbassänger som svämmade över när det regnade.

- I floden var det alltid olja och föroreningar. Men jag drack vattnet och badade där, för det fanns inget annat. Nu har jag varit sjuk i över tio år. Jag har en hudsjukdom som ger fläckar på huden och som inte går att bota. Det blir bara sämre, jag har svullnader i fingarna och min hud är väldigt känslig.

I byn Primavera, där Wilmo bor nu, bor omkring 1 000 människor. Hittills har Wilmo fått se tio personer från byn dö i cancer.
Och problemen är inte över. I närheten av Primavera, liksom på många andra ställen, finns giftbassängerna fortfarande kvar. Föroreningarna läcker ut i vattendrag och djur, växter och människor fortsätter att dö, berättar Wilmo.

Att höra om dessa bassänger är skrämmande. Att se dem i verkligheten som ett slag i mellangärdet. Det regniga amazonas är grönt, grönt, men vägen kantas av oljerör och oljeborrstationer. Längre in från den stora vägen ligger en del övergivna oljepumpar, en del som fortsätter pumpa upp varm olja. Mitt i det gröna, bakom en pump, ligger en svart sjö bland träden. På långt håll ser det ut som vatten. På nära håll ser man att det är kletig råolja. Oljan ligger som ett flera centimeter tjockt lager över det salta formationsvattnet, som kommer upp under borrningen och som oftast är giftigt, och andra kemikalier som används vid utvinningen.

Den här bassängen vid borrhål nummer 61 'Shushufindi Sur' är ungefär 30 gånger 60 meter stor och tre meter djup på mitten. Bara några hundra meter därifrån ligger bostadshus. Här finns inget kranvatten. De boende använder egenborrade brunnar, regnvatten eller flodvatten, vilka alla påverkas av det toxiska avfallet i bassängerna och från de gasbrännare där man bränner gasen som kommer upp under oljeborrningen.

Byn '30 de Mayo' ligger precis mittemot oljestationen Campo Sacha, som nu används av statliga Petroecuador. Byn är byggd ovanpå gamla avfallsbassänger, som täckts över med jord. Här sitter familjen Ramírez-Merizalde, mamma Victoria med de vuxna barnen Juan Pablo och Gloria och den yngste, Romel, utanför sitt hus i värmen. Mannen Santos är på jobbet. I hela byn känner man en frän doft av olja. Huvudvärken kommer smygande efter en kort stund. Trots att solen inte ligger på i dag.

- När den gör det är ångorna mycket starkare, ibland kan vi inte sitta ute, säger Victoria.
På en tom tomt mellan husen har man försökt bygga, men här bubblar oljan upp ur jorden och lägger sig som svarta komockor på marken. Brevid dem pickar några hönor. Victoria och hennes barn är alltid sjuka.

- De är allergiska mot allting och de har ont i huvudet och i magen. Romel nyser hela tiden, det är som att han ständigt har influensa.
Familjen flyttade till 30 de Mayo när Texaco verkade i området. De blev aldrig informerade om några risker.

- Floderna blev svarta, men vi drack vattnet. Min bror dog. Han fick infektioner på huden och sedan fick vi veta att det var cancer. Då var det redan långt framskridet. Häromkring finns det många sjuka och många som har dött.
Huset är stort och har ett vardagsrum med den obligatoriska svulstiga soffgruppen kring den stora färgteven. Här finns familjens samlade besparingar investerade.

- Det är klart att vi tänkt på att flytta och skulle vi kunna sälja huset så skulle vi göra det, men vem ska köpa det nu? suckar Victoria.
Hon tittar på sin dotters mage, man kan precis se en början till en rundning. Ska det nyfödda barnet få dras med samma sjukdomar, undrar den blivande mormodern.

Likadan är situationen för många av de drabbade. De bor kvar intill giftbassänger, oljeborrhål och stationer. För att de inte har något val. Och på många ställen fortsätter föroreningarna i andra bolags regi även om miljöhänsynen har förändrats och blivit bättre. Oljeutvinning är en smutsig verksamhet, även när man använder 'spetsteknologi'.
Dessutom fuskas det. Precis som Texaco ska ha sparat 4,5 miljarder US-dollar på att inte återinjicera restprodukterna i marken, vilket var praxis i USA under samma period, så händer det att Petroecuador gör detsamma än i dag.
Det är Maria Garofalo, vittne till. Maria är sjuk i livmoderscancer, men har slutat med sina behandlingar sedan dottern diagnosticerades med levercancer. Två sjuka i samma familj räcker inte pengarna till. Maria berättar att varannan vecka måste de stänga in sig i huset på kvällarna. Då släpper Petroecuador ut formationsvattnet direkt i bäcken som flyter bakom huset. Bäcken kokar nästan och lukten är så stark att de håller sig inne. 200 hönor dog en kväll när de glömt att stänga in dem innan formationsvattnet släpptes ut.

Läckage är vanliga. Enligt miljöorganisationer sker det ett utsläpp var femte dag. De tjocka rören, som slingrar längs med vägar och intill hus, är gamla och rostiga. På kliniken i byn San Carlos, i vars utkant Maria Garofalo bor, har man precis tagit hand om en flicka med andningsproblem efter att ett rör sprungit läck 50 meter från deras hus. Oljan har sprutat ut ur det söndriga röret med stor kraft och spraymålat den närmaste grönskan svart. Sedan har den runnit vidare ut i en stor del av terrängen.
Ett stort antal blåklädda män håller på att sanera. De pumpar upp den olja som fortfarande går att använda i stora bassänger av presenningar. Men att sanera det spill som blir kvar kommer att bli svårare.

- När de fått upp oljan som går att sälja kommer de lämna resten kvar, fräser en invånare.

För dem som är sjuka och har fått sitt jordbruk förstört eller fått se sina djur magra och dö står det enda hoppet om upprättelse till domen i Texaco-målet. Det handlar om liv och död, men också om värdighet, enligt advokaten Pablo Fajardo.

Pedro Chambo, från byn '18 de Noviembre' har kommit till demonstrationen i Lago Agrio i sin bästa skjorta och ropar efter rättvisa tillsammans med de andra drabbade. Dagligdags går han i bar överkropp i värmen på sin gård och ser efter sina fäktningstuppar. En alkoholiserad son bor kvar på gården, resten av barnen har migrerat till Spanien. Några kvarlämnade barnbarn leker på den dammiga gården. På Texacos tid ledde ett läckage till att marken bakom Pedros hus blev till en bassäng med smutsigt formationsvatten. Nu har det torkat upp och kvar finns ett större område med oljespill. Det skulle ta flera år att verkligen sanera, menar Pedro.

- När Texaco åkte stod jag där med en anmälan i handen. Advokaten som skulle hjälpa mig blev mutad och 'försvann'. Nu har jag satt ett stängsel runt oljan, men ibland tar sig något djur in där och kommer ut helt svart. Vi får tvätta dem med bensin, säger han.
Pedro Chambo berättar hur det var förr, innan Texaco. Det var så vackert, det fanns mycket fisk i floden.

- Sedan dumpade de alla föroreningar och allt tog slut.

De drabbades advokater är hoppfulla. De tror på en fällande dom mot Chevron-Texaco. Allt bevis stöder de målsägandes historia och skadeståndet kan landa på flera miljarder US-dollar, tror de. Men än kan det dröja innan de drabbade får upprättelse. När demonstrationen pågår i Lago Agrio har en expert precis gått in i det sista skedet, där man ska uppskatta skadeståndssumman. Han har 120 arbetsdagar på sig. Sedan ska domaren ta beslut i frågan.
Men den sista fasen kan ta tid, enligt Pablo Fajardo. Det kan bli en dom under nästa år, som bäst. Sedan kan domen överklagas för att i nästa instans ses över av en grupp domare i Lago Agrio. Sista instans är Högsta domstolen.

En seger skulle bli historisk, menar Pablo. Det skulle vara första gången en grupp ursprungsfolk och småbönder i Syd kan få rätt mot en oljejätte som Chevron-Texaco. Samtidigt har rättsfallet redan fått effekt. Andra bolag har blivit mer hänsynstagande i rädsla för en liknande rättstvist. Och fallet har fått uppmärksamhet internationellt. Pressen utifrån kan leda till reformer av lagstiftningen i landet.

Nu står Pablo Fajardo och håller ett brandtal på scenen framför de demonstrerande. Egentligen skulle han nog hellre vilja vara på sin sons treårskalas den här dagen. Men han är 'gift med fallet', säger han.

- Samtidigt gör jag också det här för mina barns framtid. Saker är inte viktiga, att ge dem en bil eller ett hus, om de lever i en förorenad miljö. Jag tror att de kommer att förstå det senare.