Armén intog gatorna och biltrafik förbjöds i centrala Beirut när parlamentet i tisdags samlades för att utse efterträdaren till den sittande presidenten Emile Lahoud. Valet sköts dock upp eftersom den Hizbollah-ledda oppositionen vägrade att delta. Genom att utebli vill de neka den antisyriska och USA-stödda 14 mars-rörelsen möjligheten att förverkliga hotet om att välja en president från det egna lägret.
14 mars har en knapp majoritet i parlamentet, men kan knappast välja en president på egen hand utan att riskera att splittra landet.
- Att presidenten väljs genom konsensus är en förutsättning i det sekteristiska politiska systemet. Därför är det fel att kalla Libanon för en demokrati. I en demokrati finns vinnare och förlorare, här skulle det innebära inbördeskrig, säger Hilal Khashan, statsvetare på Amerikanska Universitetet i Beirut.
Dödläget inleddes när de shiamuslimska partierna Hizbollah och Amal lämnade regeringen förra året. De kräver ökat inflytande i regeringen som leds av premiärministern Fuad Siniora och backas upp av USA, Frankrike och Saudiarabien.

Hizbollah vill genom ökat politiskt inflytande skydda sin status som motståndsrörelse gentemot Israel. Men Hizbollahs agenda går dåligt ihop med 14:e mars-rörelsens vision om Libanon som en fredlig oas i Mellanöstern som ska locka till sig investeringar och turism från de rika Gulfstaterna och som uppnår säkerhet genom västmakternas beskydd.
Ytterst innebär detta att man ansluter sig till den USA-stödda koalitionen av så kallade 'moderata' arabstater, och därmed ger upp alla anspråk på att stå i frontlinjen i kampen för den palestinska och arabiska saken. Detta är i Hizbollahs ögon liktydigt med förräderi.
Presidentvalet är på kort sikt avgörande för vilken politisk riktning Libanon ska ta. Mot oppositionens presidentkandidat, den kristne före detta generalen Michel Aoun, står en rad kandidater med antisyrisk framtoning och goda relationer till västmakterna och/eller Saudiarabien.
För vanliga libaneser är det nästan omöjligt att hänga med i det politiska spelet. De avgörande samtalen tar plats bakom lyckta dörrar, ofta till och med utanför landet. Opinionsundersökningar visar att en majoritet av befolkningen föredrar en president som inte tillhör något av de två politiska lägren. De starka intressen som är inblandade gör dock en sådan lösning mycket svår att nå.
Hizbollah oroar sig för att en fientlig president ska försöka avväpna rörelsen. Detta med stöd av USA och de tusentals Nato-trupper som under FN-flagg befinner sig i södra Libanon. För grannlandet Syrien gäller det att undvika en president som står USA alltför nära.
- Syrien har alltid sett Libanon som sin svaga punkt, genom vilken regimen i Damaskus är sårbar, säger Hilal Khashan. Mycket talar för att Syrien ligger bakom förra veckans bilbomb mot parlamentsledamoten Antoine Ghanem från 14 mars-rörelsen, säger han vidare och fortsätter:
- Syrien kontrollerade landet i 29 år och känner till det väl. Den internationella tribunalen för att döma de skyldiga för mordet på den före detta premiärministern Rafiq Hariri sätter press på Syrien, som svarat med en mer aggressiv politik i Libanon. Men de vill inte ha ett fullskaligt krig. Det handlar snarare om en slags lågintensiv krigföring för att visa att de inte kommer att släppa greppet.

Enligt ledarskribenten Michael Young på den Beirutbaserade tidningen Daily Star, som ofta är kritisk mot Hizbollah och Syrien, fruktar ledande antisyriska politiker 'politisk eller till och med fysisk eliminering' om Syrien-stödda partier får alltför stort inflytande i landet. Många anhängare av 14 mars-rörelsen ser en konsensus-president som en trojansk häst för oppositionen. De vill ha en president från det egna lägret som kan skydda deras intressen även efter nästa parlamentsval som oppositionen väntas vinna.
Men Hilal Khashan tror att de politiska lägren till slut kommer att enas om en president.
- 1988 misslyckades de, och några månader senare genomlevde vi inbördeskrigets värsta strider. Ingen vill se en upprepning, och därför tror jag att vi har en ny president om ett par månader. Men det ligger i det politiska spelets natur att vänta in i det sista.
- Samtidigt kommer presidentvalet inte lösa de grundläggande problemen - så länge hela regionen är instabil kommer det att avspeglas i Libanon.