Sportkrönika

I dag är det åter dags för terrängklassikern Lidingöloppet. Förra året blev det dubbelt kenyanskt på herrarnas 30 kilometer genom Johnstone Chebii Kemboi och Elijah Mbogo. Även för två år sedan blev det dubbelt kenyanskt.
Det lär bli mycket Kenya också i år i toppen. Men Chebii Kemboi, Mbogo och andra kenyaner som brukar imponera i Lidingöloppet är nästan helt okända internationellt. Det beror inte bara på att afrikanska löparstjärnor sällan får den mediauppmärksamhet de förtjänar, utan minst lika mycket på att de kenyaner som turnerar i Sverige inte tillhör de bästa ens i sitt hemland. Det är ungefär som med brassarna i herrallsvenskan: de som dominerar här är sällan samma namn som ingår i Brasiliens VM-trupp. Utbudet av högklassiga idrottare är stort i båda dessa fall samtidigt som bara några få kan nå den absoluta toppen. De som inte är internationella storstjärnor får hitta sin försörjning i mindre glamorösa sammanhang.

Jag läste nyligen att det finns 1 000 professionella löpare i Kenya. Om det innefattar även de talanger som flyttat utomlands och bytt nationalitet vet jag inte. På senare tid har ju bland annat Qatar och Bahrain nått internationella framgångar med kenyanska importer. Men ex-kenyaner tycks finnas lite överallt: Danmark hade för några år sedan en världsrekordman på 800 meter i Wilson Kipketer, och i det finländska friidrottslandslaget har det under senare år förekommit flera löpare med kenyanska rötter. I det svenska landslaget finns än så länge bara Lilian Magnusson, som trots sitt svenskklingande namn kommer från Kenya, men det är nog bara en tidsfråga innan det blir fler kenyaner även i blågult.
Kenya har alltså gott om löparbegåvningar och många av dessa kan få ett bättre liv genom löpningen. Pris- och sponsorpengar kan räcka till att försörja både löparen själv och dennes släkt. Det är ett starkt incitament i ett land där BNP per capita uppgår till i storleksordningen 7 000 kronor per år.

Man kan dock undra vad kenyanerna tänker om europeiska elitlöpare. Svenske hinderstjärnan Mustafa Mohamed har fått tillfälle att umgås en hel del med kenyaner och har fått inblick i deras tänkande:
- De kan inte förstå hur vi européer kan satsa på idrott om vi redan har ett arbete, berättade Mohamed för Svenska Dagbladet för en tid sedan.
En hårt tränande löpare i vår del av världen kan oftast inte tjäna några pengar på sitt slit, och även eventuella framgångar måste te sig som blygsamma med kenyanska mått mätt. Varför då satsa så mycket tid och kraft på träningen?
Kanske är det just den frågan som många svenska löpartalanger också ställt sig. För samtidigt som motionslöpning upprätthåller sin position som en populär fritidsaktivitet i vår del av världen är det sämre beträffande eliten. På 1970- och 1980-talen fanns det betydligt fler hårt tränande löpare än i dag.
En av anledningarna är säkert att det knappt finns några svenska förebilder på internationell toppnivå. Där dominerar ju kenyanerna och andra östafrikaner.

Men kanske kan exemplet Mustafa Mohamed inspirera en del unga svenskar att satsa på långdistanslöpning. Mohamed påbörjade ju sin löparkarriär i Sverige och har sedan lyckats att ta sig hela vägen till världseliten. Han har visat att glädjen i idrotten kan vara en lika viktig drivkraft som viljan att tjäna pengar.