Hos en försupen skotsk furste i Florens samlas ett udda, om än celebert, sällskap för en natt med supé och seanser. Gustav III och gunstlingen Armfelt möter den firade och vackre kastraten Marchesi samt en gammal skröplig figur som senare visar sig vara den legendariske Farinelli. Denne kastratsångare var på sin tid en superstjärna av moderna mått, dyrkad av såväl män som kvinnor över hela Europa.

Den fascination som omgärdade kastraterna under 1700-talet tog abrupt slut mot slutet av seklet. Från att ha varit operahusens gudar blev de av den nya tidens borgerliga ideal förpassade till Sixtinska kapellets kör, ett Vatikanens kuriosakabinett. Men i dag tycks kastraten vara på väg att återerövra sin popularitet genom att hans repertoar, särskilt operor av Händel, fått en ny renässans genom virtuosa kontratenorer som David Daniels.

I Miklós Maros opera har kastraternas roller tilldelats mezzosopraner, av vilka Susann Végh som Farinelli gör det starkaste intrycket. När hon sjunger en av Farinellis gamla glansarior lyckas hon med full trovärdighet gestalta mästarens falnade - men alltjämt överlägsna - musikaliska förmåga. Koloraturen är precis så återhållen och expressiv som det anstår en mogen och rutinerad sångare, en som inte längre behöver sensationell sångakrobatik för att bevisa sin skicklighet. Kastrater bryter mot operatraditionen genom att sakna en banal intrig. Även den sceniska dramatiken är minimal. I stället har operan formen av ett långt samtal, en diskussion om konstens moral och konstens relation till makten. Det är svårtillgängligt, men storslaget.

Maros musik är vacker och utsökt stämningsfull, med en lyrisk känsla som påminner om Schönberg, men lite mer av våldsam passion hade inte skadat. Samtidigt är jag imponerad över modet att inte följa ett givet mönster, särskilt på en scen som är så traditionell som Drottningholm.

Som en underström i Maros musik förnimmer man en ängslighet som ständigt stegras - till oro, till skräck - men som aldrig blir förlöst. Katarsis uteblir. Kvar blir en massa tankar och frågor om konstens uppgift, könens flytande gränser och människans värdighet. Farinelli:

- Våra toner ska aldrig, aldrig avtorka en tår, mätta en svulten, värma en som fryser.