Valborg och strandparty. På hemvägen genom skogen. Susanna och hennes kompisar. På en av toaletterna vid minigolfbanan passar hon på att tömma blåsan. Låset trasigt. Plötsligt är kompisarna också inne på toaletten. Händerna överallt. "Dra ner byxorna!" Men Susanne skriker, biter, slåss. Och kommer undan. Lyckas ta sig in på den andra toaletten. Den som går att låsa. Vi sparkar in dörren. Nej vi klättrar över. Toalettlocket ligger på golvet. Hon tar upp det och drämmer det med all sin kraft i huvudena på väg in. "Din jävla hora!" Drämmer och drämmer med toalettlocket. "Du ska dö din jävla hora!" Tills de ger upp.

Lyckliga slut är en antologi med sjutton berättelser om vardagsvåld. Våld i nära relationer. Fysisk och psykisk misshandel. Vi vet att många män slår kvinnor. Men i Lyckliga slut står inte maktlösheten i fokus. Istället handlar berättelserna om styrka, hopp, försoning och om att våga ta emot hjälp. Om att slå tillbaka. Och om att klara av att lämna någon som slår och kränker, någon som man kanske trots allt älskar. Om att äntligen förverkliga sin dröm.

Vi får bland annat bekanta oss med Maria som efter tio år med en man som misshandlar henne träder fram och berättar offentligt om misshandeln. Trots vännernas avrådan.
Kristina som genom att skriva ner sin historia om vad som egentligen hände där på stranden i det portugisiska månskenet under tågluffen återtar makten över sitt eget liv. Sin egen
kropp.
Åsa som i seriefrom beskriver normaliseringsprocessen, hur våldet i en relation gradvis stegras så att gränserna för vad som är rimligt beteende långsamt tänjs ut. Åsa flyr från sin pojkvän i bilen som han brukade använda som tortyrkammare.
Karin som sattes i stenhård kontroll av sin pojkvän Mats. Hon som gång på gång tänkte 'men han slår mig i alla fall inte'. Nu hoppas hon att vi ska börja prata mer om den verbala misshandeln. Den som kanske inte är lika direkt livshotande men som dödar långsamt och som är ännu svårare att avslöja. Karin skriver att hon sedan barnsben fått inpräntat att hon måste gå vid första slaget, men att det då kanske redan är för sent. Hon vill uppmana till att vi lär oss att inte acceptera kränkningar överhuvudtaget. Att vi börjar med att försöka rädda oss själva istället för den som kränker. Och på så vis kanske kan stoppa våldet innan det uppstår.

Lyckliga slut är en stark bok med berättelser som berör. Susanna Alakoski, bokens redaktör, skriver i sitt förord att hon hoppas att boken ska öppna upp till en fördjupad diskussion om vardagsvåldet. Det som vi så väl känner till, men som vi fortfarande har så svårt att prata om. Jag tänker att boken kan fungera som ett perfekt underlag för en sådan diskussion. Vidare skriver Susanne att bokens huvudsakliga syfte är att inge kraft, mod och hopp till både kvinnor och män. Något som jag som läsare definitivt ser att Lyckliga slut lyckas med.

Jag vill avsluta med några ord från Unni, vars strategi för att parera sin pojkväns attacker var att försöka förstå dom. Hon ägnade åratal av grubblerier över varför han betedde sig så avskyvärt mot henne och mot allt hon älskade. Nu skriver hon:

Vi behöver inte förstå.
Vi behöver bara gå. Och då.
Då tar vi äntligen det första steget mot ett lyckligt slut.