Ett exempel är diskussionen kring en eventuell bojkott av Peking-OS. Hanteringen av mänskliga rättigheter i Kina har ju diskuterats extra mycket efter beslutet att Peking ska få arrangera sommar-OS nästa sommar. Och efter de tragiska händelserna i Burma har allt fler förordat en bojkott. Till bojkottförespråkarna hör EU-parlamentets vice ordförande Edward McMillan-Scott och frihetskämpen Desmond Tutu.
Den främsta representanten för svensk idrottsrörelse, Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson, säger på förbundets hemsida att det som händer i Burma är avskyvärt och att hon känner för Burmas folk. Men någon bojkott av OS vill hon inte ha:
- Svensk idrotts grundinställning är att vi ska ha ett idrottsutbyte med andra länder oavsett politiskt system eller om det finns diplomatiska förbindelser med Sverige, så länge det inte föreligger sanktion från FN eller EU. Just nu är det alltså inte aktuellt med en bojkott, men vi följer noga utvecklingen, säger Mattsson.

Det låter ju bra: svensk idrott kan tänka sig att göra en insats för mänskliga rättigheter - men under ordnade former när FN eller EU sagt sitt. Och Karin Mattsson följer noga utvecklingen för att vara beredd att hoppa på bojkotten om det blir dags...
Det är förstås bara tomma ord. Det finns ju ingen som helst chans att FN eller EU ska dra igång en OS-bojkott och det vet Karin Matsson.
Idrottarna vill inte heller bojkotta. Till exempel höjdhopparen Stefan Holm har uttalat sig i frågan och han tror inte att OS-bojkotter fungerar:
- Det är bättre att vara på plats och säga sitt hjärtas mening än att ligga hemma på sofflocket och slå sig för bröstet och tycka man är jätteduktig när man inte ens åker dit, sade han till SVT nyligen.
Jag frågar mig på vilket sätt Stefan Holm tänker framföra sitt hjärtas mening i Kina. Han och de andra idrottarna fokuserar bara på sitt eget tävlande, och på plats i Peking kommer han att träna, äta och vila för att därefter genomföra höjdhoppskval och en eventuell finaltävling. Jag skulle bli rejält överraskad om Holm har planerat in några politiska manifestationer vid sidan om detta. Han får gärna överraska mig när det blir dags.

Holm har förvisso rätt i att det inte har funnits några lyckade bojkotter hittills. Alla stora idrottsnationer deltog ju till och med på Berlin-OS 1936. Ett annat stort idrottsevenemang som inte heller bojkottades var fotbolls-VM som 1978 arrangerades i militärjuntans Argentina. Och bara för ett par veckor sedan spelades damernas fotbolls-VM i Kina.
De enda bojkotter av betydelse som ägt rum under modern tid var de som ingick i det kalla kriget, då först USA och dess kompanjoner bojkottade Moskva-OS 1980, och då östblocket hämnades genom att bojkotta spelen i Los Angeles fyra år senare. Dessa bojkotter har dock handlat om stormaktspolitik och inte om mänskliga rättigheter. Dessutom har det alltid varit den politiska ledningen i berörda länder och inte idrotten som initierat bojkotterna.

Jag tycker att idrottsrörelsen borde sluta hyckla och ärligt deklarera att den inte vill bojkotta några evenemang - oavsett var de hålls. Pengar och nationell ära tycks ju alltid gå före politisk handling.