Konst | Otto G Carlsund

Biografin över Otto G Carlsund (1897–1948) i Rabén & Sjögrens Lexikon över modern skandinavisk konst från 1958 andas både beundran och besvikelse: "Carlsund var en rikt utrustad natur, en briljant teoretiker och en förfinad artist. Hans liv är att likna vid ett genialt utkast till något stort." När nu Liljevalchs konsthall viker hösten åt en stor retrospektiv utställning med Carlsunds verk så är det med ett liknande upplägg – bortsett från liknelsen med utkastet. Besökaren får möta konstkritikern, utställningsarrangören och konstnären Carlsund – men också det begåvade barnet, studenten, reklamtecknaren och illustratören.
I en av salarna kan besökaren höra Carlsund definiera abstrakt konst och konkret konst som varandras motsatser. Han menar att all bildkonst som har verklighetskoppling i någon mening bör ses som abstraktioner och att det bara är gradskillnader mellan modern abstrakt konst och klassicistisk konst. Den konkreta konsten försöker däremot inte föreställa något, har ingen verklighetskoppling och kan därför skapa ny verklighet.

Jag har hört liknande distinktioner tidigare, men Carlsund framför den med ovanlig tydlighet och intellektuell skärpa. Hans röst är inte olik den något yngre Gunnar Ekelöfs, vars lyrik Carlsund också illustrerat. De har ju också likartad bakgrund, komna ur synnerligen välbärgad borgarklass (även om bådas ekonomiskt privilegierade ställning rasade redan i unga år – basen till Carlsunds familjeförmögenhet försvann med ryska revolutionen och Ekelöfs med Kreugerkraschen 1932).
Denna tidiga modernism med riktningar som just art concret och purism har under senare decennier beskyllts för elitism. Visst finns hos Carlsund ett konstaristokratiskt drag, vilket kombineras med ett missionerande anslag. Carlsund menar att den konkreta konsten måste ut till folket, till offentliga miljöer för att skänka svalka där det är varmt och värme där det är kallt. Samtidigt finns det i precis detta ett demokratiskt anspråk, där det som tidigare varit förbehållet de högsta samhällskikten nu ska bli tillgängligt för alla och envar.

Det högstämda i konsten punkteras dessutom ofta i underbart befriande titlar, där det poetiska flätas samman med det prosaiska, som i den lilla kritteckningen Gul. Ackordstudie i en färg med två nyanser för huvudsakligen barer eller liknande lokaler. Referenserna till musik återkommer i många verk, liksom till spel och lek.
Carlsunds engagemang för muralmålningar besvarades sällan av samtidens makthavare och han fick bara uppföra en bråkdel av sina idéer. Faktum är att en stor andel av verken på utställningen är skisser och utkast till aldrig utförda monumentalverk. Rapid som gjordes till Stockholmsutställningen 1930 var ett av få som Carlsund faktiskt fick uppföra. Denna målning finns rekonstruerad i utställningens första sal, där man också serverar kaffe och kakor från en disk som döpts till Lilla Paris.

Liljevalchs utställning innehåller ett stort antal fina verk. Det är en imponerande sammanställning av en konstnär vars produktion till stor del tycks ha varit odokumenterad och utspridd över Europa. Däremot blir jag ibland lite förbryllad över själva hängningen. Med tanke på anslaget och bredden av verk och artefakter ser jag det som en historisk och biografisk utställning lika mycket som en konstnärsretrospektiv. Men som sådan skulle jag också vilja ha mer vägledning och mer kött på benen kring vad de olika salarna och montrarna faktiskt representerar. Ett av rummen innehåller till exempel, helt okommenterat, verk inte bara av Carlsund utan även hans kamrater vid Fernand Légers skola i Paris, ett annat en blå sportbil av märket Bugatti.
I synnerhet den mer teoretiska sidan av Carlsunds skapande hade förtjänat att lyftas upp till beskådande. För vad skrev han egentligen i de nummer av tidningen Konstvärlden som han var redaktör för under fyrtiotalet och som ligger bland andra artefakter i de vackert belysta glasmontrarna? Omslagsbilderna tyder i alla fall på en delvis helt annan konst än han själv står för på Liljevalchs utställning.

Bristerna i utställningens pedagogik gör att jag rekommenderar besökaren att göra sitt besök i samband med de allmänna visningarna varje vardag klockan halv tre. En guidning krävs för att man på ett rimligt sätt ska kunna tillgodogöra sig Liljevalchs fina utställning.