Stockholms Fria

Konsthösten och giganterna

Det svenska måleriets mästare möter graffitins Elvis Presley. Jacob Kimvall guidar till den stockholmska konsthösten, som startade på allvar nu i veckan.

För min del börjar och slutar konsthösten med fotografi. På ID:I visar Åsa Franck Future Outlook – till minne av Bheki Ngcobo, och i dag lördag är det vernissage för Johan Bävmans reportagefotoutställning Albiner – I skuggan av solen, om vardagen för Tanzanias albiner, den del av befolkningen som saknar hudpigment och för vilka den afrikanska solen utgör ett dödligt hot.

Gunnel Wåhlstrand är visserligen inte fotograf men jobbar med en fotografisk estetik, och hennes nästan övernaturligt tekniskt briljanta tuschteckningar utgår från privata fotografier. Besökarna på hennes utställningar intar ofta två lägen, först på håll och sedan alldeles intill bilden, för att undersöka hur tusan det går till. Men när den första fascinationen för tekniken lagt sig så är den verkliga behållningen konstnärens förmåga att fånga och understryka fotografiernas melankoliska stämning. Wåhlstrand visar nya verk på Andréhn-Schiptjenko (27/8– 4/10).

 

Döden och fotografiet hör ihop – det menade den franske semiotikern Roland Barthes. I Det ljusa rummet från 1979 ringade han in den fotografiska bildens väsen och tog då fasta på filmens kemiska förmåga att fånga ljuset. Han menade att fotografiet skiljde sig från alla andra bilder: fotografiet kopierar inte verkligheten – fotografiet bevarar en utstrålning från en förgången verklighet och dess nomen är: detta var en gång. Det är alltså tiden och inte objekten som är fotografiets domän, och därmed är dess grundton melankolisk – fotot ”skapar död när den vill bevara liv”. Barthes gick tragiskt bort i en trafikolycka redan 1980, och vi kan bara drömma om att höra honom utveckla en teori om hur det digitala fotot förändrar vår syn på världen.

 

Flera institutioner arrangerar under hösten ambitiösa seminarieserier som kanske kan bidra till att utveckla det intellektuella samtalet kring den samtida bildkulturen. Plattform fotografi på CFF (Centrum för fotografi) gör tematiska nedslag i det svenska fotografiska fältet. Serien öppnade redan i våras, då med internationella utblickar, och den pågår fram till i maj nästa år då man avslutar med ett stort symposium. I onsdags drog hösten igång med ett seminarium om reportagefotografi för att under september fortsätta med institutionsfotografi (16/9) samt amatörfotografi (30/9), det sista något som känns extra relevant i dagens floggande och facebookande. Alltihop sker på CFF, Tjärhovsgatan 44.

Under september och oktober bjuder Konsthall C, Marabouparken och Studio 44 in till samtal och utställningar om konsten och de offentliga rummen. Olika teman hos varje arrangör: ”Konst för andra sinnen än synen”, ”Konstnärliga strategier i stadsrummet” och ”Beställarens roll”. Mer information finns på respektive institutions hemsida.

 

För den som känner sig inspirerad av, eller händelsevis trött på, spretiga intellektuella arrangemang och är på jakt efter konkreta och tydliga separatutställningar så bjuder den stockholmska konsthösten på fyra verkliga giganter – alla sinsemellan mycket olika. I dag lördag öppnar Galleri Lars Bohman en stor utställning med det svenska måleriets mästare Lena Cronqvist. Men det blir inte måleri utan skulptur samt ett omfattande urval grafik från 1974 fram till i dag.

 

Uttrycksmässigt befinner de sig i olika universum men intresset för psykologin och det undermedvetna har Cronqvist gemensamt med den konstnär som sannolikt kommer att röna mest medial uppmärksamhet i höst: Salvador Dalí (1904–1989). Dalí Dalí med Francesco Vezzoli är Moderna museets stora höstutställning och öppnar den 19 september. Utställningens mål är att belysa kopplingen mellan konstnärens mästerverk och den populärkulturella ikonen Dalí. Francesco Vezzoli är en yngre italiensk konstnär, född 1971, med likartat intresse för kändisskapets mekanismer, och har bjudits in både som konstnär och medcurator av utställningen.

 

Höstens konceptuella tungviktare blir nog ändå Sol LeWitt-utställningen på Magasin 3 (öppnar 11/9). 1968 började han med sina wall paintings, streckmålningar uppförda direkt på väggen utifrån på förhand specificerade premisser. Konstnären gick bort 2007 men fortfarande skapas nya utställningar, utförda av assistenter utifrån LeWitts instruktioner. För ett av de nu aktuella verken på Magasin 3 lyder instruktionen: ”På en svart vägg, blyertskludder maximalt tätt.”

Cronqvist, Dali och LeWitt i all ära: i min värld är höstens största konsthändelse trots allt Seens utställning på Galleri Jonas Kleerup (12/9–11/10). Seen brukar ibland kallas graffitins gudfader, själv skulle jag kalla honom graffitins Elvis Presley. Det finns absolut mer originella målare men Seens verk är själva inkarnationen av graffitin, och alla som håller på med uttrycket är tvungna att förhålla sig till honom. I tavelformatet, som det handlar om här, kan han vara rätt ojämn. Hans målningar balanserar ofta på en hårfin gräns mellan sublim graffitirytm och banalaste masskultur – då och då slår det över i ren kitsch. Men när det är som bäst fångar han graffitins klassiska sväng och energi på ett sätt som absolut ingen annan kan.

Mot slutet av hösten är det dags för ännu en fotografisk ikon: Lee Miller – med surrealistisk blick på Millesgården (14/11). Miller (1907-1977) började sin bana som fotograf som assistent åt surrealisten Man Ray, och fortsatte sedan bland annat som reportagefotograf åt tidningen Vogue. Det är en utställning att se fram emot när vintermörkret börjar lägra sig över staden.

 

Mellan Åsa Franck och Lee Miller tänker jag heller inte missa Matti Kallionen på Milliken (från 3/9), Bonniers konsthalls utställning Fickteater med Aurélien Froment som öppnade i går, eller Louise Bourgeois på galleri Andersson/Sandström (t o m 27/9) – egentligen kanske den största av höstens aktuella konstnärer.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Kärlek och nostalgi i förening

Jag har skrivit det förut – hiphop är en kultur besatt av tiden. Här, i hiphopen, finns plats för sentimental tillbakablickande nostalgi, politisk realistisk samtidsskildring och hårda utopiska framtidsvisioner – och ibland finns alla lägen samtidigt.

60-talisterna har börjat tappa greppet

I konstvärlden har man länge lagt stor vikt vid ålder och generationskonflikter – det handlar om ung konst mot det gamla gardet. Det kan visst vara intressant, och ibland relevant.

Träffsäker politisk filmkonst

I söndags, lagom till att debatten om videon Territorial pissing börjat lugna ner sig, visades politisk experimentfilm på Cinemateket, biografen Sture i Stockholm. Rubriken var Actions – political actions and performances och bakom programmet stod Filmform, som har ett av världens äldsta arkiv för konst- och experimentfilm.

© 2024 Stockholms Fria