Bara en malström av bilder | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Bara en malström av bilder

Om galenskap betyder att mista förmågan att tolka verkligheten så är det detta David Lynch försöker framkalla med sin nya film Inland Empire. Så fort en tolkningsmöjlighet dyker upp smular Lynch sönder den direkt, vilket till slut framkallar träsmak och ointresse.

Nikki Grace (Lauren Dern) får huvudrollen i en film som bygger på ett polskt manuskript som i sin tur bygger på gamla legender. Ett tidigare försök att filma manuset avbröts när båda huvudrollsinnehavarna mördades. Inspelningarna inleds och Nikkis värld förvandlas snabbt till en mardröm där det är omöjligt att skilja film, drömmar och verklighet åt.
Så mycket mer går det inte att säga om händelseutvecklingen i Inland Empire. För det finns ingen framåtrörelse. Lynch tar oss snabbt med till det undermedvetnas associativa värld och precis som i alla sina filmer spelar han på människors rädsla för att förlora kontrollen. Nikki drabbas av jagupplösning och sugs ner i begärets underland, inlandets rike. Ett rike av prostitution, mord, svartsjuka och våld.

Ifall galenskap är synonymt med att mista förmågan att tolka verkligheten, så är det galenskap Lynch försöker framkalla med Inland Empire. I en återkommande scen där man får se några personer med kaninhuvuden (Lynchs blinkning åt Lewis Carrols kaninhål) saboteras alla möjligheter till tolkningar.
Kaninhuvudsmänniskorna befinner sig i ett rum som andas tryggt femtiotal, dialogen är torr och tråkig, man får höra pålagt publikskratt samtidigt med mörk, olycksbådande musik i bakgrunden. Allting motsäger allt annat. För att få med känslospektrats alla möjligheter sitter dessutom en kvinna och gråter och tittar på kaninhuvudsmänniskorna på tv.
Inland Empire är antitesen till traditionellt filmberättande där ljud och bild harmonierar välberäknat för att framkalla en känsla hos betraktaren. Lynch gör det omöjligt att hitta något enhetligt betraktelsesätt, en igenkännandets struktur. Han förnekar konsekvent publiken den tryggheten.
Ganska snart hamnar Nikki, precis som Betty Elms (Naomi Watts) i Mulholland Drive, i Hollywoods undre värld. Hon driver runt bland prostituerade och blir till slut huggen i magen med en mejsel och ligger och dör bland uteliggare i rännstenen.

I en film som Inland Empire, där det inte existerar någon konventionell symbolik, utvecklar man snabbt en känslighet för övertydligheter. Scenen med en döende skådis bland uteliggare på Hollywood Boulevard känns väldigt banal. Och just som man sitter och tänker att socialmisärskitschen är Lynchsk ironi ser man också mycket riktigt en kamera högt uppe i bilden och någon ropar 'cut'.
Även denna motbild mot det glättiga är falsk hos Lynch. Här finns inte några sanningar, ingen berättelse, ingen kronologi, inga identiteter. Bara en malström av bilder och ljud som aldrig synkroniseras. Så fort en tolkningsmöjlighet dyker upp smular Lynch sönder den direkt.

Om man inte gillar Lynch kan man mycket väl se det mesta han gör som postmodernistiska ironier från någon som inte vågar säga någonting. För hur originella hans filmer än är så ligger det något osjälvständigt i att peka finger åt allt och alla. Att vägra ta ställning för någonting, helgardera sig mot alla former av tolkningsföreträde i varenda scen. Det påstås att Inland Empire började spelas in helt utan manus. Må så vara. Lynch kanske är så begåvad att han klarar sig utan sånt.

Tyvärr har han också avskaffat klipprummet. Det är en större synd. Den här filmen skulle behövt stramas åt, men istället skenar den otyglat i tre timmar. Inland Empire är längre än Pirates of the Caribbean: Vid världens ände. Och faktum är att den till slut framkallar en liknande reaktion hos mig som Johnny Depps fäktande - jag gäspar, får träsmak i arslet och funderar mer på var biografens toalett ligger än hur filmen ska sluta.

Fakta: 

Inland Empire
Regi: David Lynch
Medverkande: Lauren Dern, Jeremy Irons m fl.
Bolag: Sonetfilm

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria