Hallå där Mia Engberg
...som kommer till Uppsala internationella kortfilmfestival i helgen för att prata om sina filmer som visas i en retrospektiv.
Vad har du för tankar om din medverkan på festivalen?
- Det är roligt och smickrande att de visar intresse för mina filmer. När man får en retrospektiv så känner man ju sig som man vore Ingmar Bergman eller nåt. Men det är skönt att ha fått komma ur facket som ung, kvinnlig filmare för där fick jag vara ganska länge.
Varför har du valt att jobba i det korta formatet?
- Jag ser mig i första hand som dokumentärfilmare och tycker ofta att den dokumentära berättelsen passar att göras kort. Det är ett spännande format. Kortfilmen är ju på sätt och vis urfilmen och jag önskar att det fanns fler möjligheter att visa den. Nu när SVT har ett standardformat på 58 minuter är det nästan så att alla filmer är för långa och tråkiga tycker jag.
När visste du att det var film du ville jobba med?
- Det var när jag bodde i Paris i början på 90-talet och gick en kurs i dokumentärfilm som jag kom på att det var min grej. Men det var inte självklart att jag skulle jobba inom konst och kultur och min mamma undrar nog fortfarande när jag ska skaffa mig ett riktigt jobb.
Hur går det till när du väljer ämnena för dina filmer?
- När jag gick filmskolan avråddes jag från att göra film om dem som står mig nära. Men jag har gjort precis tvärtom. Nästan alla filmer handlar om mina vänner och processer de går igenom. Jag går aldrig och funderar länge på en idé, de bara kommer till mig och så förvaltar jag dem.
Vilken film är du mest nöjd med?
- Det är nog The stars we are. Den handlar om en vän till mig som var hiv-positiv och gayskinhead. Han är död nu. Filmen skildrar en väldigt intensiv och speciell period i mitt och mina vänners liv. Tiden precis innan vi blev vuxna.
Vad har du för förebilder inom filmen?
- Just nu är det Quentin Tarantino. Han är feminist på sitt konstiga och kommersiella amerikanska vis. Han har fört in feminismen i mainstreamfilm genom tuffa och starka kvinnoporträtt. Jag tycker också om den politiska 60-talsdokumentären. Av den har jag lärt mig att man ska ha respekt för människor man filmar. Jag inspireras inte så mycket av film- och konstvärlden utan mer av aktivism, av modiga människor som vill förändra världen.
