En man ligger i en stålblå operationssal. Hans hjärta är dåligt och måste bytas ut. Långt bort hörs ljudet av mänskliga röster. De ackompanjerar de framträngande bilderna från mannens och hans hemlands Israels historia. Det blir en minnesdans genom korruption och ockupation, blod och militarism. Fram träder attackerna mot Egypten, Libanon och Syrien, bilder från Yom Kippur-kriget, den första palestinska intifadan, hans egen misslyckade militärtjänstgöring och hyllningarna när han som stolt byggherre satte ner de första betongblocken i den illegala separationsmuren på Västbanken 2003.

Berättelsen är hämtad från de israelsiska oberoende filmskaparna Michal och Uri Kranots politiska animation The heart of Amos Klein som visas i filmblocket ”Blodsband” på den 27:e upplagan av Uppsala internationella kortfilmfestival. Varje år sedan 1980-talets begynnelse, lagom till de gulnade träden klär av sig, skrudar det gamla lärosätet om till Sveriges största metropol för film i kort format.

– Vi är den enda renodlade kortfilmfestivalen i Sverige som visar professionell kortfilm och det märks att det börjar förankras ordentligt i branschen nu. I år fick vi in över 400 anmälningar bara till den svenska tävlingen, varav vi valt ut ett trettiotal, berättar festivalchefen Niclas Gillberg som arbetat med festivalen sedan 2001.

På fyra biografer visas under en vecka 350 kortfilmer från 50 länder. Politisk film samsas med mer lättsmälta historier, dokumentärt med experiment, animation med konstfilm. Ett land som i år hamnat i festivalens centrum är Norge. Runt 40 filmer ingår i det norska specialprogrammet “Norsk humor”.

– Ur kortfilmsperspektiv är Norge ett av de klart mest intressanta länderna i världen, de är uppe och tävlar med de riktigt stora filmländerna. De satsar ordentligt på kortfilm och på senare tid har det kommit fram många unga filmskapare som imponerar, säger Niclas Gillberg.

Han anser att kortfilmen som medium får för litet utrymme i det offentliga samtalet. För att få till en fördjupad diskussion satsar festivalen i år större på seminarier och föreläsningar om filmskapande och filmklimat.

- Klimatet i dag är ganska bra men kunde absolut bli bättre, framför allt när det gäller distribution och visning av kortfilm. Vi som festival har fått ett ökat stöd, men för kortfilm i stort går det väldigt mycket upp och ner.

På lördag (25 oktober) visas ett retrospektiv med de båda filmarna Ruben Östlund och Catti Brandelius filmer.

– De är väldigt olika som filmskapare men båda jobbar på ett experimentellt sätt. Ruben hoppar mycket fram och tillbaka mellan kort och långt och bryr sig inte så mycket om filmen drar in pengar utan mer om själva konstverket. Catti Brandelius gör film med mycket humor och lekfullhet. Jag tycker att hennes filmer är väldigt roliga, säger Niclas Gillberg.

Han menar att kortfilm egentligen har väldigt få begränsningar.

– Men en riktigt bra kortfilm är en där ämnet är perfekt anpassat till formen och längden. Det finns en tendens i dag att filmer blir alldeles för långa.