Sportkrönika

I somras blev Mustafa Mohamed 'Musse' med hela svenska folket. Mohamed, som är född i Somalia och som flyttade till Sverige som 11-åring, förbättrade nämligen Anders Gärderuds klassiska svenska rekord på 3 000 meter hinder och blev plötsligt en medaljkandidat i friidrotts-VM. Att Mohamed sedan på mästerskapen blev fyra efter tre kenyaner var kanske inte någon succé, men han är ändå ett svenskt medaljhopp inför OS i Peking nästa år.
En annan folkkär invandrare är Zlatan Ibrahimovic - eller helt enkelt Zlatan. Zlatan är kaxig och 'osvensk' i sin framtoning men det är rätt okej för den svenska idrottspubliken eftersom han är en så begåvad och målfarlig spelare. Trots att det inte är helt lätt att som invandrare slå sig till toppen i en lagsport är Zlatan inte ensam i det svenska fotbollslandslaget om att ha invandrarbakgrund: om man tittar på de herrspelare som under 2007 figurerat i det svenska A-landslaget kan man räkna fram att Sverige skulle kunna ställa upp med en startelva bestående enbart av spelare med efternamn som inte är typiskt svenska.

En invandrare som blir framgångsrik i sport blir lätt accepterad i Sverige - ofta till och med älskad. Men kärleken är inte villkorslös. Det fick bland annat häcklöperskan Ludmila Engquist erfara. Efter sina guldmedaljer i OS 1996 och VM 1997 blev hon riktigt populär, och efter att ha drabbats av cancer ökade hennes popularitet ytterligare hos den svenska allmänheten. Men när hon avslöjades för dopning föll det mesta - då blev hon snabbt en exryska och en produkt av rysk idrott.
Att invandrade idrottare kan bli folkkära i detta land tycks paradoxalt nog bero på nationalism. Förutsättningar för det tycks vara att nå framgångar för Sverige - utan att vara dopad - och att vilja vara svensk.

Även utanför idrotten betraktas det som viktigt att invandrare är som svenskar - det visar en ny undersökning om svenska folkets attityder till invandrare. Men ofta räcker inte det för att personen i fråga ska få jobb och att bli integrerad i samhället. Många invandrarungdomar tror därför att de enda sätten att lyckas är att bli idrottsstjärna eller rappare. Och idrotten är onekligen en arena i samhället där invandrare både kan delta och nå framgång.
En skillnad av betydelse är att inom idrotten ses invandrare som individer. I samhället däremot ses invandrare ofta som ett kollektiv som har problem och som behöver hjälpas. Men enligt min mening är det inte hjälp de nya svenskarna behöver utan att alla etablerade 'svennar' visar tillit och tolerans.
Frågan är om inte samhället skulle kunna lära något av idrotten. Om det går bra för 'Musse' och Zlatan går det bra för Sverige - det har folk insett. På samma sätt borde arbetsgivare, beslutsfattare och vanliga medborgare inse att om det går bra för somalier, ex-jugoslaver och andra nya svenskar kommer det att gå bra för landet - ekonomiskt och socialt. De kommande årtiondena kommer behovet av arbetskraft att öka och då gäller det att deltagandet i arbetslivet ökar. Ett socialt hållbart samhälle förutsätter också att alla grupper känner sig delaktiga.

I takt med att världen globaliseras kommer synen på vem som är svensk att förändras. Men det vore bra om attityderna kunde förändras snabbare - även utanför idrotten.