I ett hus på Arlozorovgatan i Tel Aviv bor det en ganska brokig skara människor men som alla har det gemensamt att de saknar något i livet. Det är dels en ung man som inte får till det, en berömd författare vars hustru får till det, en poet som inte kan skriva samt en etiopisk änka som drömmer om ett något bättre liv. Dessa fyra personers vägar korsas oundvikligen och kanske finns det som saknas ibland närmare än vad man hade kunnat föreställa sig.

Detta är en annorlunda och relativt osvensk bok och med ena benet i Israel har Simon en lång tradition av författare att förhålla sig till. Detta är också något som han gör utan att för den sakens skull visa en allt för stor hänsyn. Sexualiteten är en lika självklar del som i Roths Portnojs besvär och skuldkänslorna och neurosen lika närvarande som i en Woody Allen-film. Det går överhuvudtaget att spåra ett intresse för litteratur hos Simon och konstruktionen av romanen är väl uttänkt. Det är en ganska intelligent och frispråkig roman och även om jag inte är alltför förtjust i de mångtaliga omskrivningar av ordet samlag så är den uppfriskande att läsa. Meningarna är ganska korta och stilen påminner mig ibland om favoriter som Stig Claesson och Jean-Philippe Toussaint.

Att detta är en debutbok märks dock ibland ganska tydligt även om den har en väl utarbetad form och är välskriven. Det känns lite som att Simon upptäcker sin stil lite allt eftersom och jag vet inte om han riktigt har hittat sin röst ännu. Det är dock en mycket bra bok, jag vill inte säga något annat och den är rolig att läsa om man gillar litteratur.