När USA:s vice utrikesminister John Negroponte nyligen besökte Västafrika var det delvis för att övertyga lokala politiker om nyttan med USA:s nya militärkommando för Afrika, Africom. Men hans framgångar var begränsade. Istället mötte han motstånd från den regionala stormakten, oljejätten Nigeria.

Endast Liberia har öppet erbjudit sig att vara värd för Africoms högkvarter, som sedan oktober är baserat i Tyskland. Liberias president Ellen Johnson-Sirleaf skrev i en uppmärksammad debattartikel på nyhetssidan Allafrica.com i juni att Africom kan 'hjälpa afrikanska regeringar som är villiga att hjälpa sig själva.'
'Det finns ingen bättre motor för utveckling än en säker nation, och inget bättre sätt att bygga en säker nation än genom att bygga professionella arméer och säkerhetsstyrkor, ansvariga inför civila myndigheter som slår vakt om rättssamhällets principer och mänskliga rättigheter', fortsatte Johnson-Sirleaf.
Hennes initiativ uppskattas dock inte av Nigerias regering, som menar att ett beslut om Africom borde fattas på regional nivå.
Även Sydafrikas regering har varit starkt kritisk mot Africom. Nigerias och Sydafrikas motstånd kan delvis bero på de båda ländernas egna stormaktsambitioner. Men samtidigt speglar det en utbredd misstänksamhet mot Africom.

Enligt George W. Bush kommer Africom stärka ansträngningarna för att 'bringa fred och säkerhet till folket i Afrika.' Men efter sex år av det så kallade 'kriget mot terrorismen' - med osäkert resultat i Afghanistan och katastrofala följder i Irak - är det få som utan vidare ser en ökad amerikansk militär närvaro som något positivt. Många ser det istället som ett försök att säkra kontrollen över viktiga råvaror, inte minst olja.
I USA har oljeindustrin och delar av försvarsetablissemanget länge lobbat för ett större fokus på Afrika, som år 2015 beräknas stå för 25 procent av USA:s totala oljeimport.
I en rapport publicerad år 2002 av African Oil Policy Initiative Group, en arbetsgrupp med kopplingar
till både Bushadministrationen och oljeindustrin, förespråkades att kongressen och regeringen borde förklara Guineabukten som en region av 'vitalt intresse,' och upprätta ett nytt militärkommando där.
Regionen, som sträcker sig från Elfenbenskusten till Angola, är vid sidan av Persiska viken och Kaspiska havet den oljerikaste i världen. Men den har flera fördelar jämfört med de andra två. Närheten till USA är en stor sådan. Mycket av oljan finns dessutom utanför kusten, vilket minskar sårbarheten för rebellattacker, som ibland tvingat ner produktionen i Nigeria med 25 procent.
För USA är det även en fördel att många av de nya oljestaterna inte är medlemmar i Opec. Om de ökar sin produktion undergrävs därmed oljekartellens förmåga att kontrollera oljepriset eller använda strypt produktion som påtryckningsmedel.
Oavsett om det beror på oljelobbyns inflytande eller ej, så tyder bildandet av Africom på en förändrad syn på Afrika. Inför valet år 2000 beskrev George W. Bush kontinenten som irrelevant för USA:s säkerhet - ett uttalande som knappast vore tänkbart i dag.
Efter de afrikanska staternas kritik har USA:s regering försökt tona ner Africoms betydelse. Man menar att det nya kommandot främst syftar till förbättrad samordning mellan redan existerande program för 'terroristbekämpning' och militärt bistånd. Tidigare har ansvaret för dem delats mellan USA:s militärkommandon i Europa, Asien och Mellanöstern.

Men det är svårt att inte se Africom som en del i en större trend. Sedan 2001 har USA en militärbas i Djibouti med ansvar för att övervaka Afrikas horn, inklusive Somalia där USA-stödda etiopiska trupper sedan december 2006 är inblandade i strider med islamistiska rebeller.
År 2005 anslog kongressen en halv miljard US-dollar under fem år till det Transsahariska antiterrorinitiativet, som sägs syfta till att förhindra att al-Qaida upprättar baser i nordvästra Afrika. Under initiativet erhåller en rad stater, däribland Marocko, Nigeria, Senegal och Tunisien, militärt bistånd och träning.

Nu växer oron för att USA driver en militarisering av kontintenten, som i längden bara kan leda till ökad instabilitet.
Ezekiel Pajibo, från den icke-statliga organisationen Center for Democratic Empowerment i Liberia, varnar för att bildandet av Africom innebär mer vapen tillförs en kontinent som redan har för mycket av den varan.
'Genom att bidra till byggandet en apparat för repression, så stärker den här politiken odemokratiska beteenden. Den belönar ledare som är lyhörda mot de krav som ställs av USA:s militär snarare än det egna folkets intressen och behov', skriver Pajibo i en kommentar i ett nyhetsbrev från tankesmedjan Foreign Policy in Focus.
Hon är också mycket kritisk mot sin egen regering erbjudande att låta Africom etablera sitt högvarter i Liberia:
'Med en militärbas i Liberia skulle USA systematiskt kunna intervenera i landets politik, för att se till att de som sitter vid makten är trogna mot USA:s nationella säkerhet och andra intressen. Om detta inte är nykolonialism, vad skulle då vara det?'