Fördjupning


Karl Palm
Stockholms Fria

Efter Storebror: Demokratiserad övervakning och kontrollsamhälle

Är det verkligen relevant att använda sig av George Orwells storebrorsmetafor när man talar om dagens övervakningssamhälle? Riskerar inte det att göra oss blinda för att det inte bara är statens intrång i den personliga integriteten vi bör oroa oss för? Karl Palmås, som på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet forskar om företagens roll i samhället, pekar på de utökade möjligheter som medborgare har att övervaka varandra. Om vi överger Orwells tankefigur kan det visa sig att vi upptäcker nya möjligheter till motstånd.

Argument | Övervakning

I Karin Boyes Kallocain avfärdar först polischef Karrak tanken att upprätthålla ordning genom att studera och bekämpa de 'andar' som finns i medborgarnas sinnen: 'När folk pratar bredvid munnen vid kvällsmatbordet eller skolkar från en officiell fest, så är det åtminstone sådant som man kan ta på, men "andar" - nej tack...' Till detta svarar Leo Kall: 'Vi har aldrig haft något medel att göra det... Kallocain ger oss möjlighet att kontrollera vad som rör sig i sinnena.'

Debatten om övervakningssamhället skulle må bra av att befrias från Orwells tankefigur att 'Storebror ser dig'. Risken är att vi annars missar viktiga aspekter av det samhälleliga skifte vi nu genomgår. Här är Boyes varningar relevanta: Vad händer då medborgare börjar övervaka varandra? Vad händer då nya teknologier tillåter överheten att läsa medborgarnas tankar?

Detta slog mig i somras, efter att ha diskuterat övervakning med Ingrid Segerstedt-Wiberg. Denna publicist och politiker har mycket att säga om ämnet. 1940 öppnade den svenska säkerhetspolisen en akt om henne, som sedan uppdaterades löpande fram till 1976. Ordningsmaktens intresse väcktes antagligen av att hennes far var den nazistkritiske publicisten Torgny Segerstedt. Samtidigt tror hon att det var rykten om att hon var 'opålitlig' gentemot Sovjet som gjorde att Säpo fortsatte att kartlägga henne.

Denna erfarenhet har präglat Segerstedt-Wibergs syn på övervakning: 'Så länge jag lever kan jag aldrig acceptera den här buggningen!' Kommentaren är en känga till såväl socialdemokraten Thomas Bodström som Johan Pehrson i hennes eget folkparti. Båda har varit pådrivande i att damma av gamla avlyssningsmetoder som varit förbjudna sedan mitten av sjuttiotalet, efter IB-affären.

På den tiden, vid avslöjandet av den hemliga Informationsbyrån, var det många som tvivlade på att vi kan lita på den övervakande staten. Bland andra klagade Hans Alfredson på att våra ledare hade utvecklats till 'en hierarki av järngrå eminenser'. Vi skulle behöva lite av samma kritiska förhållningssätt i dag. Bara det inledande kapitlet i Kristoffer Gunnartz Välkommen till övervakningssamhället får en att häpna över våra ledares cyniska maktutövning när det gäller inskränkandet av våra medborgerliga rättigheter.

Vid mitt kaffemöte med Segerstedt-Wiberg var det tydligt hur diskussionen om övervakning är både tidlös och tidsbestämd:
Å ena sidan finns det en tidlöshet i det faktum att våra medborgerliga rättigheter måste återerövras gång på gång, till förmån för kommande generationer. Å andra sidan måste försvaret av dessa rättigheter se olika ut under olika historiska skeden.

Mitt intryck efter mötet med Segerstedt-Wiberg gjorde dock att jag kom att fundera på det tidsbestämda. Dagens former av övervakning följer en annan logik än det statliga spioneri som hon varit utsatt för. Vårt 'övervakningssamhälle' kan inte sammanfattas i orwellska termer, nya logiker för övervakning och kontroll håller nu på att sättas samman.

Det framväxande övervakningssamhället bör nämligen inte ses som ett, utan två fenomen: dels framväxten av ett samhälle där traditionella former för övervakning demokratiseras, dels framväxten av ett så kallat 'kontrollsamhälle'.

Övervakningssamhällets två utvecklingslinjer

I dagligt tal likställs 'övervakningssamhället' med den första av dessa utvecklingar. Övervakningsmetoder intensifieras och demokratiseras, eftersom vår vardag nu genomsyras av digitala teknologier som genererar stora mängder information. Denna information finns inte bara i statens händer: Microsoft ser vilka ord som jag söker efter i min ordbehandlare, och Telia vet var jag befinner mig. Stora företag har utvecklat mer sofistikerade säkerhetstjänster för att undvika att kunskap sprids utanför företagets väggar.

Samtidigt kan jag använda Facebook för att ha koll på mina vänner, Google Earth for att se om min chef har en utomhuspool, Creeper för att se vilka myndigheter som läser min blogg eller Cityware för att logga alla som går förbi mitt kontor.

Detta samhälle, där alla spionerar på alla, tecknas väl i Jonathan Rabans novell Surveillance. Inte minst fångar den ett samhälle där osäkerhet och misstro hamnat i en olycklig symbios med övervakning. Det är inte bara staten som fastnar i denna nedåtgående spiral av paranoia och intelligence-begär. Medborgare som vill nå visshet i en tid då de inte litar på någon väljer att själva ikläda sig rollen som övervakare. Denna verklighet är radikalt annorlunda än den som Segerstedt-Wiberg genomlevde, eftersom det inte längre är bara storebror som ser dig.

Vårt 'övervakningsamhälle' påverkas även av en annan, minst lika viktig, utveckling. Övervakning förknippas traditionellt med att medborgare kontinuerligt inspekteras av en dold övervakare. Dessa 'panoptiska' metodiker, som Michel Foucault kallar dem, finner vi i såväl fängelser som fabriker.

I dagens samhälle kompletteras sådan 'gammal' övervakning med nya metodiker, som finner mönster i all den data som genereras av den demokratiserade övervakningen. På detta sätt kan övervakaren sätta sig in i en medborgares föreställningsvärld, och till och med förutse framtida beteenden. 'Pre-emptiva' strategier för att upprätthålla ordning kan skapas: Tom Cruises sökande efter 'pre-crime situations' i filmen Minority Report är ett exempel på sådana strategier.

Detta samhälle, som Gilles Deleuze kallar kontrollsamhället, är inte längre sci-fi. Det existerar redan på flera ställen: I Googles hemliga algoritmer för att kartlägga och förutse våra önskemål; i underrättelsetjänsters användning av 'data mining' för att avgöra om medborgare kan utvecklas till terrorister; i användandet av återfallsrisk-datorer som bestämmer om en fånge ska friges villkorligt. Storebror inte bara ser dig, han känner dig - sannolikt bättre än du själv.

Vad är det då som gör kontrollsamhällets metodiker så attraktiva? En viktig förklaring är att de blir alltmer nödvändiga för att bibehålla ordning i en tid då medborgare rör sig fritt mellan olika panoptiska institutioner. Medborgare - och än mer de kunskaper och 'andar' de besitter - är inte längre låsta till en bostad, en företagsbyggnad, eller ett nationellt territorium.

Samtidigt kan beteendemönster hos medborgare bara påfinnas om det finns en rik tillgång på rådata. Kontrollsamhället förutsätter därför existensen av ett brett lapptäcke av överlappande datakällor. Dess utveckling är alltså i symbios med intensifieringen och demokratiseringen av traditionell, panoptisk övervakning.

Denna dubbla utveckling - demokratiserad panopticism plus kontrollsamhälle - följer alltså inte någon 'masterplan', sammansatt av konspirerande mörkermän. Det är snarare tillfälligheter som gjort att dessa två samhällstrender börjat samverka och bilda en sammanhängande logik. Samma gällde för övrigt framväxten av panoptiska organisationer, som fängelset och fabriken.

Kan staten behålla ett försprång i kontrollsamhället?

Samtidigt gör ju ordningsmakter sitt bästa för att positionera sig i detta framväxande samhälle. För det första har stater fortfarande bäst tillgång till information från panoptisk övervakning. För att få ett försprång i kontrollsamhället måste ordningsmakten få tillgång till så många överlappande datakällor som möjligt. Den information som skapas ur demokratiseringen av panoptisk övervakning har alltså en tendens till att ändå, när politiker spelar sina kort väl, hamna i staters händer. Ett bra exempel är det datalagringsdirektiv som Bodström drev igenom i EU-parlamentet, direkt efter terrorbombningarna i London.

Detta kan appliceras på sommarens diskussion om Facebooks påstådda sammanblandning med CIA. Den sociala nätverkssajtens koppling till den amerikanska underrättelsetjänsten verkar, i mitt tycke, långsökt. Poängen är dock att CIA kanske inte behöver kontrollera Facebook, eftersom stater ofta lyckas med att ändå skaffa sig tillgång till oberoende näringsidkares information om medborgare.

Vad som är intressant med Facebook/CIA-diskussionen är dock det blotta faktum att CIA äger ett icke-vinstutdelande investmentbolag, In-Q-Tel, som går in som delägare i företag som utvecklar strategiska teknologier. Dessa företag tenderar till att utveckla just den typ av 'data mining' som hittar mönster i stora datamängder. På detta sätt har CIA en länk till företaget Spotfire, ett spin-off-företag från Chalmers Tekniska Högskola.

Med andra ord har stater (och möjligtvis Google) ett än viktigare försprång i att bemästra de teknologier som kännetecknar kontrollsamhället. En gång var vanliga kartor ett verktyg som bara militär och säkerhetstjänster hade tillgång till. Kartan sågs som ett strategiskt vapen som inte skulle spridas för allmänt bruk. I dag är det superdatorer, serverparker och hemliga algoritmer för data mining som utgör de exklusiva strategiska verktygen.

Data mining-teknologierna är dessutom ett välkommet tillskott till säkerhetstjänsternas verktygslåda. Sedan länge har de haft problem med att sålla i sina allt större arkiv av underrättelser. Exempelvis sägs det att amerikanska säkerhetstjänsterna hade tillräckligt med kunskap för att förebygga 11/9 - problemet var att man hade för mycket underrättelser för att kunna finna några mönster i datan.

Ontopolitik och hacker-etik

Samtida former av övervakning låter sig alltså inte fångas genom tankefiguren att 'storebror ser dig', och det är ännu oklart vilka maktkonstellationer som kommer att växa fram ur denna utveckling. I någon mån får vi acceptera att allt mer av våra beteenden loggas, av allt fler aktörer. Kanske måste vi även acceptera användandet av verktyg för att förutse våra beteenden, ofta med kuslig precision. Hur ska vi navigera politiskt i denna värld?

Det framväxande övervakningssamhället - demokratiserad panopticism plus kontrollsamhälle - ska inte ses som en färdigställd, enhetlig struktur. Snarare är det ett virrvarr av teknologier, lagar och praktiker som ständigt omkonfigureras. Att de två utvecklingslinjerna har kommit att samverka är, som redan nämnts, snarare än tillfällighet en någon 'grand design'.

Detta betyder att övervakningssamhällets framtida utveckling inte är skriven i sten. Snarare kommer framtida teknologiska kamper att påverka dess framfart. Inom hackervärlden har man länge bedrivit politisk kamp kring vilka sociotekniska världar som är möjliga. Exempelvis har det länge pågått en kamp över huruvida framtidens datormjukvara kommer att bygga på öppen källkod eller inte.

Denna 'ontopolitik' - Bruno Latours ord för den politik som berör ontologi - är även central för utvecklingen av övervakningssamhället. Hackare experimenterar exempelvis med försök att underminera övervaknings- och data mining-teknologier. Andra experiment handlar om olika sätt att övervaka övervakarna, så kallad undervakning, som Johan Söderberg skrivit om tidigare i denna serie.

I förlängningen kommer denna ontopolitiska kamp även att vara fundamental för de institutioner som i framtiden kommer att stöpas utifrån kontrollsamhällets mall. Kontrollsamhället kommer nämligen, precis som panopticismen för ett par århundraden sedan, göra sitt avtryck i våra företag, skolor, arméer och fängelser.

Kampen om hur mycket makt som tillfaller auktoriteter kommer alltså inte att utspelas i form av gatuprotester eller sit-ins, som när det begav sig kring 1968. Bland höstens recensioner av SVT:s Upp till kamp! fanns det en och annan kulturjournalist som klagade på att dagens unga saknar legitima politiska kamper. Eller vad sägs om Nils Schwartz i Expressen:
'Det närmaste ett ungdomsuppror västvärlden har sett efter 1968 är dagens fildelning, vilken dock inte drivs av någon annan idé än att det är rätt att med minsta möjliga ansträngning stjäla andras arbete.'

I själva verket är det just i fildelningsdebatten man finner det hacker-inspirerade förhållningssätt som krävs för att motverka att övervakningssamhället styrs mot alltför auktoritära former. Att agera utifrån 68-generationens syn på politisk kamp - 'låt oss demonstrera, sjunga protestsånger och praktisera fri kärlek!' - skulle innebära att ordningsmakterna ges fritt tolkningsföreträde i sammansättningen av övervakningssamhällets hårdvara.

Tidlösa sanningar och rättssäkerhet

Ontopolitikens vikt är alltså ytterligare ett exempel på hur dagens övervakningssamhälle skiljer sig från det som Segerstedt-Wibergs generation genomlevt. Dock finns det några 'tidlösa sanningar' som fortfarande håller som rättesnören, trots att övervakningens logiker har förändrats.

En sådan tidlös sanning handlar om det faktum att en övervakande stat oundvikligen kommer att begå misstag. För Segerstedt-Wiberg innebar detta att den svenska staten, i hanteringen av hennes Säpoakt, bröt mot artikel 13 i Europakonventionen ('Rätt till effektivt rättsmedel').

För brasilianaren Jean Charles de Menezes innebar den övervakande statens misstag att han sköts sju gånger i huvudet av Londonpolisen, dagen efter det andra terrorförsöket i juli 2005. För tysken Khaled al-Masri (omnämnd i Gunnartz bok) innebar statens misstag att han hamnade på en CIA-sponsrad 'rendition flight' och fem månaders tortyr under våren 2003.

En annan sanning är att den övervakande staten ofta undviker att ge upprättelse för dess offer. Menezes familj har i mer än två år försökt ställa Londonpolisen - som därefter bevisligen ljugit om fallet - inför rätta. Inte heller al-Masri har fått upprättelse.

Segerstedt-Wiberg vann förra året, med hjälp av Dennis Töllborg, 'The case of Segerstedt-Wiberg and others v. Sweden' i Europadomstolen. Statens ombud, JK Göran Lambertz, menar dock att Europadomstolens dom inte gäller för alla de andra svenskar som fått sin rätt kränkt på samma sätt. Alla ansökningar om likvärdiga skadestånd avslås.

Dessa sanningar - att den övervakande staten kan ta fel, och att den ibland inte erkänner sina misstag - gör att vi som medborgare faller tillbaka på frågor om rättssäkerhet. Nu, mer än någonsin, behöver vi de fundamentala friheter och mänskliga rättigheter som vuxit fram under de senaste århundrandena. Något mått av statlig övervakning måste vi acceptera. Frågan är bara om vi kan konstruera system som är både rättssäkra och transparenta.

Här slår dock en tredje tidlös sanning till - den om statens möjlighet att omvandla medborgares rädsla till makt. Denna logik är framträdande i 1984, men dessvärre även i de senaste årens inskränkningar av medborgerliga rättigheter i såväl EU som USA.

Sedan 2001 har väletablerade principer för rättssäkerhet (som habeas corpus, rättigheten att inte fänglas utan rättegång) nedmonterats i en rasande takt. I ingången till ett nytt övervakningssamhälle står vi alltså halvnakna, utan flera av de medborgerliga rättigheter som skyddat tidigare generationer från godtycklig maktutövning.

Vi vill gärna se framväxten av våra medborgerliga friheter som en mognadsprocess. Vi vill gärna tro att dessa friheter kommer att fördjupas ytterligare - så länge inte en Hitler eller annan Ondska hotar våra 'civiliserade' samhällen.

Jag är inte lika optimistisk. Medborgerliga friheter har vuxit fram genom ett tillfälligheternas spel, precis som utvecklingen av dagens övervakningssamhälle. Evolutionsprocesser är både blinda (leder inte nödvändigtvis 'framåt') och kontingenta (kommer inte till genom någon 'grand design'). Nyligen bortgångne filosofen Richard Rorty menade till och med att det finns goda skäl att gissa att demokratiska friheter inte kommer att överleva detta sekel.

Det ska alltså mycket till - väldigt mycket till - för att vi ska tillåta dagens makthavare (hur 'liberala' de än säger sig vara) tumma ytterligare på dessa medborgerliga rättigheter. Snarare måste de senaste årens nedbrytningsprocess vändas.

Parallellt med denna process måste vi - utifrån insikten att vårt övervakningssamhälle följer nya logiker - utveckla pragmatiska verktyg för att förebygga att kontrollsamhället urartar. Samma tidlösa uppdrag, denna gång med nya verktyg.

Fakta: 

Denna artikel är en del av argumentserien Övervakning. Om du vill kommentera eller tipsa om andra ämnen, mejla argument snabela fria punkt nu.
Läs tidigare artiklar i serien: För samhällets och alla medborgares bästa?, Integritet för vem?, Privatliv är inte modernt, Frihet under övervakning, Sista chansen att rädda privatlivet och En gång tjuv alltid tjuv?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Den gamla världsordningen på kollisionskurs med internet

Telekompaketet, Ipred, datalagringsdirektivet och domen mot The pirate bay. Kampen om internet hårdnar, och handlar om betydligt mer än upphovsrätt. I den ena ringhörnan står det etablerade samhällets institutioner i form av stater och mäktiga privatekonomiska intressen. I den andra, i en svärm av ettor och nollor, står något som ännu inte helt låter sig kategoriseras men som har historien på sin sida. Antalet ronder är inte bestämt. Matchen slutar först vid knock out. FRIA ger dig förutsättningarna inför det stundande paradigmskiftet.

Fria.Nu

Sista chansen att rädda privatlivet

Piratpartiet bildades i januari 2006. För Rickard Falkvinge, initiativtagare och partiledare, är individens integritet en fråga som inget riksdagsparti tagit tillräckligt stark ställning för. Där är de alla lika, och medierna har inte heller tagit sitt ansvar. Om inte något görs snart kommer demokratin kanske inte vara mycket mer än ett vackert ord.

Frihet under övervakning

Johan Söderberg är doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet, aktuell med boken Hacking capitalism: The free and open source software movement (Routledge, 2007). I sin artikel diskuterar han hur argumentationen kring en humanisering av straff, i form av sådant som elektroniska fotbojor, döljer en samhällsutveckling vi bör vara vaksamma på.

Privatliv är inte modernt

Frida Johansson Metso är sedan ett år tillbaka ordförande för Liberala ungdomsförbundet, LUF. En av hennes prioriterade frågor är hur privatlivet kränks av den ökade övervakningen. Framför allt handlar övervakning om social kontroll - om att avskräcka beteenden innan de inträffat. Vinsten sägs vara ökad trygghet, men vad är det vi förlorar?

För samhällets och alla medborgares bästa?

Kritiker har använt termer som 'Bodströmsamhället' och 'Storebrorsamhället'. Det senare syftar på George Orwells dystopiska roman 1984, där medborgarna ständigt är övervakade av myndigheterna genom videokameror och ljudupptagning. Främst för att eliminera kritik mot den totalitära staten, helst innan kritiken uppkommer. Det förekommer också långtgående försök till åsiktskontroll. Historien skrivs ständigt om i politiska syften och språket urvattnas för att begränsa medborgarnas förmåga till kritiskt tänkande. Parollen är 'Storebror ser dig' och motivet: samhällets och alla medborgares bästa.

© 2024 Stockholms Fria