Anita Dorazio har hjälpt asylsökande i Sverige i nästan 40 år. Hon arbetade som svensklärare för invandrare i 15 år. 1991 började hon arbeta på heltid med att hjälpa flyktingar. 1999 fick hon ett pris tillsammans med Hédi Fried. De fick Svenska Freds- och skiljedomsföreningens utmärkelse Eldh-Ekblads fredspris. Föreningen skrev att hon fick det för sitt arbete med att hjälpa människor som flyr från krig och förtryck.

Vi träffas och äter lunch på restaurang Orientexpressen, vid Centralen. Anita Dorazio gör många saker den dagen. Hon har två möten, hon har tid i tvättstugan och hon ska till Läkare utan gränsers läkarmottagning. Hennes mobiltelefon ringer hela tiden. En kvinna behöver medicin och får lugnande råd. Till sist stänger Anita av telefonen.

- Det är mycket nu när flyktingpolitiken ser ut som den gör, säger hon och suckar.

Under 1980-talet blev flyktingpolitiken i Sverige allt hårdare. Anita berättar om en elev till henne. Eleven var svårt skadad av tortyr, men fick inte asyl. Då blev Anita arg. 1988 bildade hon Flyktinggruppernas riksråd, FARR. I flera år var hon vice ordförande i Stockholms asylkommitté. Men hon har tröttnat på möten med makthavare. Hon vill arbeta direkt, säger hon, nära människor.

Man undrar var hon får all energi ifrån.

- Anledningen till att jag orkar är barnen och kvinnorna jag möter. De behöver någon mest.

Anita arbetar främst med barn, med våldtagna kvinnor och män och med tortyrskadade. Barnens situation berör henne särskilt. Hon tror att det beror på hennes egen barndom.

- Jag har själv vissa erfarenheter från barndomen, från den uppfostran som var på 1930-talet, som jag bär med mig.

Att uppleva obehagliga saker när man är barn kan leda till två saker, enligt Anita.

- Man kan bli hård och tvinga sig att glömma. Eller så kan man ha kvar samma känsla inom sig som när man var barn. Det har jag. Man reagerar olika. Jag blev arg, men jag kan gråta också. Jag har försökt hjälpa andra genom att bilda nätverk, se till att människor träffas och samarbetar.

Anita växte upp på Gärdet på Östermalm. När hon var ung studerade hon på Konstfack. Hon arbetade som reklamtecknare i flera år.

- Jag jobbade tills jag tröttnade på att lura människor, säger hon.

Anita omskolade sig på universitetet till lärare i svenska för invandrare. Hon höll sina första svenskkurser för arbetarna på fabriken AGA på Lidingö. Det var där hon blev intresserad av politik.

- Jag såg hur invandrarna hade det. Oerhört långa dagar, men nästan inga pauser.

Under 1970-talet var hon aktiv i solidaritetsrörelsen och FNL-gruppen. Hon bodde i kollektiv med sin man och sina två barn i många år.

- Det var inte som i filmen Tillsammans. Vi bråkade inte, utan betedde oss som vuxna människor. Jag tror att det har varit jättebra för barnen att växa upp med människor från olika kulturer.

Hjärtat sitter fortfarande till vänster, men i dag är Anita pensionär och bor ensam i en hyreslägenhet på Lidingö. Hennes man gick bort 1996. Då hade de varit tillsammans i 20 år. Nu har hon en annan relation. Hon har också två vuxna barn och tre barnbarn. Hon talar varmt om dem.

- De små är så underbara. När vi träffas ska vi först jaga varandra och sen läsa saga. Jag tänker ofta att de har det så bra som får mycket kärlek. Samtidigt gör det så ont att vissa ungar inte har någonting alls.

Det märks att hon bryr sig mycket om barn. Anita berättar om flyktingbarn i Sverige som har blivit helt apatiska. De orkar inte göra någonting. Man måste mata dem med sond (en slang ner i magen) för att de ska överleva. Anita är mycket arg.

- Det är svensk statlig barnmisshandel! Den enda medicinen är lugn och ro. Och kom inte och säg att vi inte har plats. Vi är ett stort land till ytan och bland de rikaste i världen.

Anita är besviken på att svenska folket inte bryr sig mer.

- Det är ingen som reagerar. Folk har fullt upp med att putsa sina bilar. Men tänk om de kunde tänka: om det var mina barn, eller min systers.

Framtiden ser mörk ut tycker hon.

- Sverige hycklar inför andra länder! Många försöker ta livet av sig. Som kvinnan från Ukraina som hängde sig i en garderob på Löwenströmska sjukhuset. Jag hittade henne. Hon hade inte överlevt om jag kommit en minut senare. Det sa ambulanspersonalen. Och överläkarna kom inte ens in i rummet.

Minnet av kvinnans blålila ansikte är otäckt. Det sitter kvar i Anita. Hon har sökt hjälp hos en psykolog för att stå ut med det.

Enligt Anita gömmer sig ungefär 10 000 flyktingar i Sverige. De får skydd av människor från samma land. Anita gömde flyktingar hemma hos sig i flera år. Men till slut orkade hon inte. Hon jobbade med personer som mådde dåligt. Sen kom hon hem till samma problem. Men det svåraste är inte att möta asylsökande som mår dåligt.

- Det är jobbigare att möta byråkraterna. Att möta dem som låtsas bry sig och sedan sviker. Till exempel migrationsministern, eller 'migränministern' som jag kallar henne.

I det sorgliga finns alltid lite humor. I ilskan bor eftertanken. När Anita blir arg och säger något negativt, tar hon alltid tillbaka lite sen. Hon säger att läkarna i Sverige är 'helt känslokalla'. Men i nästa mening säger hon att vissa människor (och bland dem också läkare) är guldkorn, som gör det värt att fortsätta gräva.

Hennes konstnärliga intresse finns kvar. Hon målar i olja, gärna porträtt.

Hon ritar också små karikatyrer, humoristiskt överdrivna porträtt. Hon brukar sitta och rita under tråkiga sammanträden. Anita träffar också sin familj och sina vänner ofta.

En riksorganisation, ett bokkafé och en läkarmottagning. Asylrådgivare, flyktinggömmerska och dygnet runt-medmänniska. Hur orkar hon göra så mycket?

- Jag snabbmediterar. Det fick jag lära mig av en indisk kvinna. När jag kör bil och det blir rött ljus sluter jag ögonen och andas. Jag räknar kallt med att de som sitter bakom börjar tuta när det är dags att köra, ler hon.