En uppsluppen stämning är kanske inte det man främst väntar sig när Svenska Hegelsällskapet bjuder in till en afton om den tyske 1700-talstänkaren Johann Joachim Winckelmann (1717-1768). Men tisdagskvällens (12/2) samtal mellan Anders Olsson, professor i litteraturvetenskap och Sven-Olov Wallenstein, lärare i filosofi och estetik vid Södertörns högskola, lockar till många roade fniss och flera skratt. Bland annat när Wallenstein, som nyligen översatt Winckelmann till svenska, ger exempel på Winckelmanns föga smickrande omdömen om överdriven nordeuropeisk effektivitet och ordning i allmänhet och det barbariska svenska kulturlivet i synnerhet.

Winckelmann hade en aversion mot den välorganiserade preussiska monarkin som bottnade i att han satte individens frihet högre än något annat, och den friheten fanns för honom i den antika statsstatens fria medborgarskap. Och det är som inlevelsefull tolkare av antik konst och kultur han har blivit mest känd.
Wallenstein berättar också hur den unge Winckelmann anonymt men offentligt kritiserade sitt eget debutverk, varefter han bemötte kritiken - allt för att väcka uppmärksamhet kring sitt eget verk. Så blev Winckelmann, efter att han lämnat Preussen och bosatt sig i Rom, något av en intellektuell superstjärna i 1700-talets Europa.

I dag är han sorgligt bortglömd, menar Wallenstein, i alla fall i den meningen att ingen längre läser Winckelmann. Inom historia, konstvetenskap och estetik känner man naturligtvis till honom, men det handlar ofta om en klichébild: mannen som skrev om den vita marmorns skönhet och därmed lade grunden för nyklassicismen.
Alla har dessutom sin egen nationella version av Winckelmann, berättar Wallenstein. I tysk konstvetenskap berör man alltjämnt inte Winckelmanns homosexualitet, medan man inom amerikansk Cultural Studies-forskning knappast talar om något annat än denna, och där bland annat ser kopplingar mellan Winckelmanns beskrivningar av de vita marmorskulpturernas kroppar och samtida gymkultur.

Både Sven-Olov Wallenstein och Anders Olsson menar att Winckelmanns storhet ligger i att ha formulerat ett nytt och radikalt sätt att se på förhållandet mellan antiken och samtiden. Ett förhållande där antiken uppfattas som evigt förlorad, men som därmed också går att studera och historisera, vilket i sin tur skapar ett nytt självmedvetande inom västerländsk tanketradition. Och på detta sätt blir Winckelmann en förelöpare för en modern syn både på individen och de historiska sammanhangen.
Fast det där med Winckelmanns egna bortglömdhet är som så mycket annat relativt. I Piero Venturas och Gian Paolo Ceseranis barnbok Pompeji - den återupptäckta staden hyllas Winckelmann som hjälten som lär napolitanarna hur de skulle gräva ut Pompeji. I en av illustrationerna får läsaren se hur Winckelmann tragiskt rånmördas. Hur många 1700-talsintellektuella har gestaltats som seriefigur?
För den som själv vill möta Winckelmann utkom förra året Tankar om imitationen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen (Daidalos, i översättning av Sven-Olov Wallenstein).