Det är en helt vanlig onsdagskväll i slutet av januari. Regnet faller i tunga sjok över den blygrå himlen när jag flyr in i källarlokalen vid Chapmans torg. Där inne är det varmt och mysigt, och en doft av mat slår emot mig. Det är fullsatt kring borden i den lilla kafédelen av lokalen. Där är säkert ett tiotal barn och nästan lika många vuxna som kommit hit för att låta sig underhållas och äta nygräddade pannkakor.
När alla så småningom har ätit färdigt drar de sig bort mot teaterscenen. Barnen och deras föräldrar sätter sig på madrasser på golvet och skådespelet kan börja. Kvällens pjäs handlar om Bobo som inte kan sova. Han får besök av clownen Peleassos, som lär honom att inte vara rädd för de monsterliknande skuggorna. Clownen bjuder både Bobo och publiken på en föreställning full av sång, musik och skuggspel, med en slö snigel, en ängslig kanin och en blodtörstig jägare i rollerna. Till slut somnar Bobo utmattad och lycklig.
Under föreställningen sitter barnen för det mesta tysta och hänger med i historien. Efter en liten stund blir någon sprallig och har svårt att sitta still, och någon behöver gå på toaletten. Men pjäsen fortsätter. Skådespelarna spär på engagemanget genom att be publiken hjälpa Bobo att hitta kaninen som finns gömd på scenen, och att sjunga med i sånger som Imse vimse spindel.

Idén om en After Dagis-föreställning föddes för ett par år sedan, berättar regissören Nasrin Barati. Många småbarnföräldrar vill ta med barnen på teater, men hinner inte när de ska stressa mellan jobb, hämtning på dagis och sedan ska hem och laga middag.
- Så jag tänkte att varför kan de inte komma hit direkt efter dagis och få mat och underhållning på samma gång?
Pjäsen om Bobo uppfördes första gången för arton år sedan och är Sesams mest populära pjäsen genom tiderna, berättar Nasrin Barati. Men nu är det den absolut sista gången den spelas, bedyrar hon.
- Jag har säkert spelat den här pjäsen minst fyra hundra gånger vid det här laget.

För dockspelarna Sara Ahlberg och Johan Arn Lundberg är det däremot första gången de spelar pjäsen. Jag frågar hur det är att spela teater för barn som är trötta efter en hel dag på dagis.
- Det ska krävas ganska mycket för att det inte ska funka, säger Sara Ahlberg. Barnen identifierar sig mycket med Bobo. De flesta har ju någon gång varit med om att inte kunna sova, fast mamma och pappa säger att man måste.
Men Johan Arn Lundberg tycker att det är en större utmaning att spela för barn än för vuxna. Dagens barn, som vuxit upp med tv och dvd-filmer har inte så stort tålamod.
- Barn är kräsna som fan nuförtiden. Men de har fortfarande fantasin i sig naturligt. Det blir svårare ju äldre de blir, de förlorar något på vägen.
Nasrin Barati har lång erfarenhet av att spela dockteater. Hon utbildade sig till dockmakare vid universitetet i Teheran för ungefär tjugo år sedan. I Iran finns en stor dockteaterscen med gamla anor, och det naturligt för både barn och vuxna att gå och se dockteater, berättar hon.

Hon tycker att det är viktigt att hålla barnteatern vid liv. Teater är en levande upplevelse, som inte kan ersättas av det färdigförpackade tv-formatet, menar hon. Det gäller att ta vara på barnens fantasi, ge dem utrymme att tänka själva och dra sina egna slutsatser.
- Det är så oförutsägbart hur de reagerar, säger hon. En del sitter bara tysta och följer vad som händer på scenen, medan andra skriker ut kommentarer till skådespelarna. Man måste vara beredd på att vad som helst kan hända.
After dagis-satsningen fortsätter under våren och till hösten planeras en dockteater-opera i Bollywood-stil, berättar Nasrin Barati innan hon tar farväl och önskar mig välkommen åter.

¬