För mig tycks det som om Anastasia Wahl slår krokben för den negativt inställde läsaren. Boken är en dubbelpipig satir. Ser man inte det humoristiska i dess pornografiska eufori, där inte en jävel kan lämna en scen utan att bli påsatt, så är man lika humorlös som den svenska litteraturscen som Anastasia Wahl uppenbarligen är ganska upprörd över. Hennes tilltro till litteraturen är faktiskt ganska rörande. Om Den vidrige ska kritiseras för något så är det för att den blir alltför godsinnad i sitt sätt att vara malign. Jag kan ibland känna att den uttalade motpolsposition som Wahls förlag Vertigo vill hålla kan vara lika tröttsamt godhjärtad och förutsägbar som den så kallade goda litteraturen på Bonniers.

Anastasia Wahl bryr sig om litteraturens välmående - ska vi uppröras över detta?

Den vidrige är en rafflande uppvisning i det våldsamt irrationella. Den vore oläslig och dödligt tjatig om det inte vore för att den är så välskriven. Varje scen perverteras och behandlas som pornografi, varje relation ska definieras av sociala normöverträdelser. Så länge den övriga litteraturen i det här landet fortsätter att vara lika slätstruken är Vertigo och Anastasia Wahl välbehövliga upprorsventiler.