Maj Wechselmanns film är en sorts sammansättning av upplästa textfragment och arkivbilder, som tillsammans bygger upp en rytmisk och medryckande skildring av Bang, signatur för den folkkära journalisten Barbro Alving. Samtidigt som vi genom Bangs dagböcker, brev och artiklar, lotsas genom hennes liv, leder hennes betraktelser och artiklar oss rakt in i världshistoriens dramatik. Filmen blir ett slags cerebralt effektfull remix av 1900-talets turbulenta mitt utan att någonsin tappa det personliga tilltalet.

Eftersom även en saklig, nedtonad skildring av Bang blir ett porträtt av en minst sagt enastående människa, skulle man faktiskt, utan att vilja svärta filmens dokumentära aspekt, kalla det hela för en tribut. Bang får sitt journalistiska genombrott som utsänd till OS i Berlin 1936. Genom att beskriva de inbjudna OS-truppernas Hitler-hälsningar levererar hon en sardonisk analys av den kommande världspolitiska katastrofen. Hon blir utfrågad av Gestapo, rapporterar från det atombombspulvriserade Hiroshima, vandrar runt på egen hand i det ockuperade Norge, träffar Ghandi i det sammanfallande Indien och är i Vietnam under kriget. Efter att ha fått sin skrivmaskin i huvudet vid en flygolycka tappar hon minnet och försvinner. Man måste ha råg i ryggen för att klara av allt detta och samtidigt vara ensamstående, bisexuell mamma till en oäkting i en sönderfallen tid som garanterat inte var tillåtande.

Trots Bangs livsglädje, oräddhet och civilkurage pendlar hon privat mellan självförakt och livslädje. I sina interna dialoger beskriver hon sig själv med ett citat från poeten Edna St. Vincent Millay som “a candle that burns at both ends'. Hon kämpar mot alkoholism och kluvenheten i att vara mor och samtidigt journalist i världsklass. I det tidiga skedet av sitt liv ser hon sig själv som ett androgynt monster. I filmen finns ett fåtal inklippta scener där Ruffa, Bangs dotter, intervjuas. Man inser att även om Bang älskade sin dotter såg hon inte mycket av henne. Bang var upptagen med att göra världen till en bättre plats.

Det gripande, svartvita bildmaterialet är ibland i klass med de bilder som samlats i antologin Lyckad Nedfrysninga av Herr Moro. Och Bangs ord är som en brodyrnål trädd med en klarfärgad tråd som letar sig igenom världshistoriens spända och snåriga tygstycke. Hon kommer från en språkvrängarsläkt där fadern var översättare och modern författare. I filmen är det just Bangs språkliga arbete som är mest påtagligt. Det är en verbal skjutjärnsjournalistik där formuleringarna är fullträffar. I en och samma mening blandas det informativa med det allmängiltiga och det personliga.

Likt Bang är Maj Wechselmanns film träffsäker, kortfattad och välavvägd. Det som inte riktigt platsar är de nyfilmade, ibland lite dramatiserade, scenerna i färg. De är relativt få, och kanske har de en behövlig konstrastverkande effekt. Trots ett par störande småsaker blir man bitvis mycket rörd. Och jämför man journalistiska gärningar med Bang känner man sig aningen överflödig som filmrecensent. Det Bang har att säga om Hitler, då övriga media i Sverige var livrädd för att stöta sig med Tyskland, lindrar den svenska krigsskammen.