Under en riksdagsdebatt i våras deklarerade Göran Persson en radikal omläggning av den svenska säkerhetspolitiken. De nya hoten mot vårt land kommer inte längre utifrån, utan inifrån, sa Persson. Det är inte längre främmande makter utan kriminella gäng, narkotikaligor och enskilda våldsverkare som hotar vår säkerhet. Därför ska pengar tas från försvaret och i stället satsas på rättsväsendet.

Detta är en fundamental omsvängning i den politiska retoriken och praktiken. I förbifarten sa Persson i och för sig något om brottslighetens sociala orsaker, men det är inte sociala satsningar som ska frälsa oss från kriminalitet - utan fler poliser och större fängelser.

Tydligare än så har den nya värld, som vi lever i, aldrig beskrivits i den svenska politiken, inte ens av Fredrik Reinfeldt eller Lars Leijonborg.

Men varför väljer statsministern att utse just brottsligheten till det hot som det är dags att satsa mer resurser och mer skattepengar på, när det finns så många andra reella nationella problem och hot att samlas kring? Varför är satsningar på polis, domstolar och fängelser viktigare än satsningar på vård, skola och omsorg?

Varför är fler poliser och större fängelser viktigare än åtgärder mot den ekonomiska krisen och miljöförstöringen? Varför är detta viktigare än insatser för att förbättra utsatta familjers situation?

Populism är svaret som nestorn inom nordisk kriminologi Nils Christie ger i sin nya bok En passende mengde kriminalitet (2004). Han menar att i en tid då politikernas makt blir allt mindre, blir kriminalpolitiken ett område där det fortfarande går att visa handlingskraft.

Men Nils Christie går längre än så. Redan under 1980-talet, när han studerade den svenska narkotikapolitiken tillsammans med den finske drogforskaren Kettil Bruun, närmade han sig frågan om kriminalpolitikens funktion i samhället. Då lanserade han idén om den 'goda fienden'. Tanken är att varje samhälle behöver en gemensam fiende, ett yttre hot som håller det samman, ett hot mot vilket man kan mobilisera sig och stärka sin inre gemenskap.

Den tanken har Henrik Tham, professor i kriminologi, spunnit vidare på (Lag & ordning som vänsterprojekt, 1999). För honom framstår behovet av ett hot att samlas kring som den viktigaste orsaken till de senaste årens allt mer repressiva kriminalpolitik och särskilt då till socialdemokraternas nya intresse för straff och hårda tag.

Henrik Tham menar att omsvängningen skall ses i skenet av ett socialdemokratiskt parti som håller på att förlora sin identitet: den svenska modellen med sina samförståndslösningar är övergiven; välfärdsstaten monteras ned; möjligheterna att genomföra ekonomiska reformer har minskat radikalt - samtidigt som Sverige blivit ett heterogent och splittrat land under globaliseringens tryck.

Det socialdemokratiska projektet verkar övergivet, och då gäller det att återupprätta gemenskapen med andra medel. I dag förknippas den svenska modellen mer med restriktiv narkotikapolitik än med progressiva samförståndslösningar.

Det är ingen vacker bild som Nils Christie och Henrik Tham tecknar. Det är en bild där statsministern och andra politiker utmålar kriminella som det stora hotet för att vi inte skall se att välfärdssamhället monteras ned runt om kring oss.

Så långt våra ledande politiker.

Men ingen folkvald verkar i ett vakuum - ingen kriminalpolitisk populism utan stöd från allmänheten. Många undersökningar har de senaste åren visat på ett ökat intresse för brott och straff i vårt land. När väljarna rankar viktiga politiska frågor hamnar brott och straff allt högre upp på listan för varje år - samtidigt som rädslan för brott ökar.

När man följer dagens debatt om kriminalpolitik bland politiker och hos allmänheten är det lätt att börja tänka på den tyske sociologen Ulrich Beck. Han har i flera böcker och artiklar talat om en rädslans gemenskap. Han menar att det senmoderna samhället med alla sina risker föder och göder så mycket oro, osäkerhet och otrygghet att vi börjar drömma oss bakåt. Därav den nya högerpopulismen och nyfascismen, och därav det ökade intresset för brott och straff.

Vi drömmer om trygghet och säkerhet, säger Beck. Vi drömmer om ett varmt sammanhang där bråk och motsättningar upphör och där gemenskapen från förr återskapas.

De verkliga hoten mot våra liv och vår trygghet vill vi däremot inte se. De hoten är för stora, för undanglidande och för otydliga. Mot arbetslöshet, miljöförstöring eller ekonomisk instabilitet kan man inte föra krig - varken med militärens eller rättsväsendet hjälp, menar Beck.

Därför behöver vi och våra folkvalda syndabockar - avvikare, missbrukare, kriminella - människor och grupper som vi kan rikta vår oro och rädsla mot. Syndabockar som går att bekämpa med enkla medel utan att samhällets makt- och resursfördelning påverkas.

I USA fungerade kriminaliteten länge som en 'god fiende'. I brist på yttre hot - från Sovjetunionens sammanbrott till den 11 september - fick brottsligheten ta på sig rollen som syndabock. Kriget mot narkotikan och mot brottsligheten blev samlande krafter i det amerikanska samhället.

Resultatet av den politiken är i dag tydligt: två miljoner amerikaner sitter i fängelse samtidigt som resten av befolkningen plågas av rädslan för brott.

Vill vi i Sverige verkligen gå samma väg? Vill vi utmåla sociala problem som ett inre hot som måste bekämpas med hårda tag enbart för att upprätthålla bilden av handlingskraftiga politiker och gemensam trygghet?