Men framför allt är det en Göteborgsroman: en roman som tar avstamp i grönskan på den Östra kyrkogården och sedan susar fram genom stadens nittonhundratal, hela tiden med minst ett ben stadigt planterat i arbetarklasskvarteren i Gamlestan.
Titelns huvudperson är en sextioårig kemist, utan närstående familj och med en ny chef som hon fantiserar om att avliva. 'Blues för Maria' är egentligen den bok hon själv drömmer om att skriva, en familjehistoria som ska visa hur det var då och hur vi blev sen.
Hon hinner aldrig så långt på romanens 250 sidor. Men hon hittar en sorts kärlek tillsammans med Sture, Göteborgs-Spanjoren - en fem år yngre taxichaufför som delar hennes kärlek till litteratur (hon är 'läsenär', som Allansson döpt det till) och fiskpudding. De finner också varandra genom en sorts självklar arbetarklassmedvetenhet: Maria är klassresenären som aldrig glömmer var hon kommer ifrån, taxichaffisen Sture den lite mer vinddrivna existensen som tjötar politik i rödaste rött med sin brokiga skara bekanta.
I en bok som i mycket är en etnologisk skildring av arbetarstaden Göteborg behöver berättaren röra sig mycket i tiden. Det greppet har inte Allansson några som helst problem med; det är sällan man ser stora tidshopp utföras med sådan berättarteknisk smidighet som i Blues för Maria. Utifrån en ramberättelse på en sex-sju år hinner det mesta av Göteborgs historia utforskas.
Dessutom förmår Ove Allansson lyfta upp ett lite outforskat tema - kärlek mellan äldre - på ett sätt som berör. Intimt och rättframt skildras uppvaktning, samliv, och en inte alltid fungerande sexualitet på ett sätt som känns befriande ärligt och engagerande.
Visst finns det skönhetsfläckar. Allansson är en utmärkt berättare men en ganska begränsad dialogskribent: hans repliker blir väldigt lätt överbelastade. Ofta får realismen i ordväxlingarna stå tillbaka för all information Allansson vill få in: långa stycken fungerar fint som exposition, men är helt onaturliga som vardagsprat. Allansson sållar överhuvudtaget inte med detaljerna på sina 250 sidor. Det är en faktaspäckad - ibland faktatyngd - roman. Och det enhetliga arbetarperspektivet skänker ibland boken en viss psykologisk stelhet. En liten uppluckring av de liksom helgjutna ideologierna hade kanske fungerat?
Men det är just skönhetsfläckar, på en stark och levande berättelse, och framför allt en i det närmaste enastående Göteborgsskildring.