FRIA TIDNINGEN I onsdags återkallade regeringen sitt beslut om att olagligförklara den militanta shiamuslimska rörelsen Hizbollahs kommunikationsnät och sparka en säkerhetschef på den internationella flygplatsen, som anklagades för att ha kopplingar till Hizbollah. Detta efter att oppositionens kampanj mot det ursprungliga beslutet - som Hizbollah-ledaren Hassan Nasrallah beskrev som en 'krigsförklaring' - lett till våldsamma sammandrabbningar. Inom ett dygn hade Hizbollah tagit kontrollen över västra Beirut. Efter fem dagar av strider runt om i landet hade minst 50 personer dödats.

Även om den akuta krisen är över är det långt till en överenskommelse om landets politiska framtid. Hizbollahs status som motståndsrörelse med rätt att behålla sina vapen står i centrum för det långvariga politiska dödläget. USA har länge krävt att Hizbollah ska avväpnas. Inte bara för att dess vapen utgör ett hot mot Israel, utan också för att de kan användas för att svara på ett eventuellt israeliskt eller amerikanskt flyganfall mot Iran.
Enligt Israels FN-ambassadör Dan Gillerman innebär Hizbollahs stärkta positioner att 'Iran nått Israels norra gräns.' Men även Syrien har starka skäl att undvika en fientligt sinnad regering i Beirut, eftersom det skulle göra landet sårbart i händelse av ett nytt krig med Israel om de ockuperade Golanhöjderna.
USA:s president George W. Bush tänker nu be kongressen att skynda på godkännandet av militärt bistånd till Libanon. USA har backat upp premiärminister Fuad Siniora med 1,3 miljarder US-dollar de senaste två åren, varav 400 miljoner har gått till militärt bistånd.

Efter den senaste veckans blodbad finns det paradoxalt nog på båda sidor de som upplever sig som vinnare. Oppositionens främsta framgång är att man demonstrerat regeringens maktlöshet och visat att inga viktiga beslut kan tas i landet utan konsensus. Hizbollah och dess allierade har också passat på att ta kontroll över strategiska områden i bergen mellan kusten och Bekaa-dalen, där rörelsen har ett av sina starkaste fästen. Därmed har man säkrat en viktig transportled till södra Libanon och förbättrat sin förhandlingsposition gentemot regeringen.
Regeringsanhängare menar i sin tur att Hizbollah inte uppnått några strategiska fördelar. Genom att ta över områden där man inte hör hemma och använda sina vapen mot interna motståndare har rörelsen istället undergrävt sin legitimitet. Det kan på sikt försvaga oppositionen genom att undergräva stödet för Hizbollahs viktigaste politiska allierade, den Fria Patriotiska Rörelsen under ledning av den kristne före detta generalen Michel Aoun. Aoun - som beskrev Hizbollahs våldsamma övertagande av västra Beirut som 'en seger för Libanon' - har redan tappat en del anhängare på grund av sin allians med Hizbollah.

Trots att landet balanserar på randen till inbördeskrig lär dödläget fortsätta så länge båda sidor tror sig kunna få överhanden på sikt. Under tiden är vanliga libaneser konfliktens största förlorare. Den politiska krisen har ytterligare försvagat den libanesiska ekonomin som länge präglats av hög arbetslöshet och stagnerande löner. Kraftigt stigande matpriser har drabbat de fattigaste hårt, och liksom i flera andra länder i regionen tvingades regeringen nyligen höja bensinpriset. Det höga oljepriset gör att kostnaderna för statliga subventioner skenar, samtidigt som regeringen står under press från Världsbanken och andra lån- och biståndsgivare att fortsätta att strama åt statsbudgeten.

Innan de senaste våldsamheterna blossade upp hade landets fackföreningar utlyst en generalstrejk med krav på en rejäl höjning av minimilönen, som varit oförändrad sedan 1996. Men när Hizbollah och oppositionen tog över strejken och gjorde den till sin drunknade de ursprungliga ekonomiska kraven snabbt i ljudet av skottlossning och raketbeskjutning.
En demonstration utlyst av fackföreningarna ställdes in eftersom ingen kunde ta sig till platsen - men problemen kvarstår.