Tyrannernas minnesmärken och skrytbyggen brukar vara det första som rivs när tyrannerna faller. Men i Madrid står Francos triumfbåge kvar. Den är visserligen inget öppet museum längre. Dörrarna till ingången är låsta. Trappen har inte städats på länge. Ingen klipper gräset som triumfbågen står på. Men den står kvar. Som för att påminna om att i det demokratiska Spanien är diktaturen visserligen övergiven, men inte riven. På porten har någon klottrat fascistiska symboler och slagord, 'una Europa blanca' (ett vitt Europa) till exempel.

Över ett av stånden på loppmarknaden La Rastra, som säljer knappar med texten No guerra och tröjor med Che Guevara, vajar det gamla röd-gul-lila banér som var Spaniens flagga under republiken 1931-39. Jag känner igen den från en gammal Albin Amelin-affisch, som hade texten 'Nu är det nog - frihet åt Spaniens folk!'.

De gamla republikanska symbolerna provocerar. Vid invigningen av Davis Cup-finalen i Melbourne 2003 hade den trumpetare som skulle spela nationalsångerna råkat komma över noterna till Himno de Riego (Riegohymnen),. Den gamla befrielsemarsch som var Spaniens nationalsång under republiken. Det blev politisk skandal. Australiens tennisförbund tvingades avlägga en officiell ursäkt. Och innan jag hunnit fotografera flaggan på La Rastra, har den tagits ner.

Francisco Francos diktatur störtades inte, den dog bort. Spaniens nuvarande statschef kung Juan Carlos är den efterträdare som Franco själv utsett. När Franco dog 1975, inledde Juan Carlos en återgång till demokratin. 1976 avkriminaliserades de politiska partierna. 1977 hölls fria val.

Ytterst är det förstås alltid folkets kamp som avgör utvecklingen. Inte ens kungar agerar i socialt vakuum. Att säga att Spaniens folk fick demokratin gratis vore alltså fel. Den antifascistiska kampen var lång och blodig. Men känslan av att fri- och rättigheterna var något som gavs folket till skänks av överheten är svår att komma ifrån. Och den känslan förlamar Spaniens politiska liv än idag.

Enligt opinionsundersökningarna var 85-95 procent av spanjorerna motståndare till kriget i Irak. Ändå beslutade Aznars konservativa regering att skicka spanska soldater för att delta i angreppet.

Ground zero - järnvägsstationen Atocha som bombades 11 mars - är fylld av barnteckningar, fotografier och dikter. 'Nu är ni hos Jesus' utlovar en textad lapp. Historiens grymma ironi gjorde att ett så kallat islamistiskt terrordåd skulle drabba just Spanien, ett land vars historia ger så många exempel på muslimsk tolerans och kristen religionsförföljelse. De kristna erövrade de sista delarna av Spanien från araberna 1492. Landets muslimer och judar fördrevs, och en månghundraårig period av etniska rensningar inleddes.

Vanligtvis skyller västländerna så mycket som möjligt på muslimer. Men just denna spanska marsmånad 2004 var det mest politiskt korrekt att skylla på baskiska ETA. För när det senare visade sig vara en terroristgrupp knuten till al-Qaida som låg bakom, blev detta ännu ett bevis för spanjorerna på att Irak-kriget var fel. Den spanska regeringen hade dragit in landet i en grym våldsspiral, ett civilisationernas krig som fick sin blodiga fortsättning på järnvägstationen Atocha den 11 mars 2004. Högern förlorade valet. Och den nya socialdemokratiska regeringen kallade hem trupperna från Irak.

I ett av marknadsstånden på La Rastra köper vi gamla republikanska sånger, hemmakopierade på billiga cd-skivor. Genom fildelningsprogram på nätet sprids otaliga versioner av Riegohymnen. Det är betydligt lättare att hitta den och andra gamla republikanska marscher än att hitta Spaniens nuvarande nationalsång Marcha Real, som infördes av Franco efter segern i inbördeskriget 1939.

Det blir allt svårare att mörda historien. Och de spanska soldaterna har lämnat Irak.