Gunilla Molloy står för bokens intressantaste bidrag. Hon har följt högstadieklasser under tre år och konstaterar att 'varken klassrum eller skolkorridorer, omklädningsrum eller matsal är trygga platser för elever'. Molloy kritiserar 'pojknormerna', till exempel att pojkar inte ska läsa böcker, och menar att dessa normer ofta understöds av lärarna. Hon tar också upp myten om det kärleksfulla intresset - sexuella trakasserier mot unga flickor avfärdas med 'det är bara för att han tycker om dig'. Det är samma frågeställning som återfinns i den uppmärksammade filmen Hip hip hora.

Bokens titel syftar på att många elever upplever skoldagen som 'den onda dagen'. Syftet sägs vara att 'visa på tekniker för samtal, reflektion och analys med vars hjälp "den onda dagen" kan göras något mindre ond'.

Men det är just i förslag på lösningar boken brister. Maria Hildefors och Marion Meister föreslår olika metoder för läsövningar och grupparbeten. Säkert trevliga sysselsättningar, men för att åtgärda rättslösheten i skolan krävs nog mer radikala åtgärder än så. Grundproblemet är att svensk skola är ett laglöst land. Barn utsätts för saker som ingen vuxen skulle tolerera. Kanske kommer ingenting att hända förrän de slagna eleverna börjar ta sig själva på allvar, och vägrar skolplikt.

Som det är nu går det åt helvete. Och den 13 april konstaterade Aftonbladet att självmord är den näst vanligaste dödsorsaken bland barn och ungdomar. Bara cancer dödar fler.