Det är ju Slas vi pratar om. Han gör det igen och han är ett lika stort måste i svensk kultur som Georg Riedel och Allan Edwall. Boken handlar om John Andersson som precis pensionerats. Han skriver med vemod om funderingar och om livets vägval. Det är en kärlekshistoria om två människor, men historien innefattar många fler. Jag vill bara hälsa på John Andersson i hans lilla stuga inne i skogen, få en kopp kaffe, en slät en, och sitta och prata om livets sorger och glädjeämnen. Eller om hur mycket gräset har växt. Jag kan säga att det är svårt att lägga boken ifrån sig, för man vill vara med där, i hans tankar och lära känna mer. Slas beskriver omsorgsfullt. Han är unik.

Elin Herlitz