Vi står i galleriets ljusa rum framför Carin Ellbergs målning Rinnande träd. I klara färger löper den sammanhängande genom hörnet och ut längs två av galleriets väggar. Här finns fler av de figurer och motiv som ofta dyker upp i Ellbergs konst: fåtöljerna och lamporna som talar om hemmamys, nylonstrumporna som formats till enorma blommor eller träd, och kvinnorna vars hår tycks växa in i det oändliga.

Sedan genombrottet med videoperformancen Köket, 1987, har Ellberg återkommande plockat in motiv från hemmet och vardagen i sin konst. Med material som kaffe, nylonstrumpor och leksaker har hon gestalt en värld som kodats som 'kvinnlig', och som genom tiderna utmålats som själva antitesen till myten om det fria konstnärslivet. Carin Ellberg förklarar att hon aldrig upplevt någon motsättning mellan de två sfärerna.

- Jag har alltid tyckt att hemmiljön är minst lika viktig som något annan. Det är där allting grundläggs, det är helt ofattbart att den inte har räknats.

Ellberg berättar hur hon ända sedan tiden på Mejan retat sig på att 'kvinnliga' områden konsekvent nedvärderats medan 'manliga' ämnen alltid ansetts som tyngre, djupare och viktigare.'

- Det handlar om vem som sätter upp normerna för vad som är viktigt.

Provocerad av attityden att familjelivet var oförenligt med konstnärslivet valde Ellberg att, närmast i ren protest, göra tvärtom. För vad är det egentligen som säger att det privata nödvändigtvis är det personliga, enskilda och lilla?

- Det beror på hur man uttrycker det, de behöver inte utesluta varandra. Jag kan till exempel gilla det här med standard. Alla har ett hem, alla omger sig med vissa saker.

I Femte elementet, en rondellutsmyckning som Ellberg gjorde 2001 för Gävle stad, placerades hemmamyset ut mitt i offentlighetens larm. I rosafärgad betong skjuter hennes sedvanliga kvinnohuvud, fåtölj och läslampa nu upp ur rondellens mitt. Under studietiden blev det att vända på saker en drivkraft i sig:

Om killarna stod och slog plåtlådor i verkstaden, valde jag i stället att arbeta med rosa rinnande former.

Din konst sorterades en tid in under den märkliga rubriken 'flickrumsestetik', vad tycker du om det begreppet?

- Det är ganska typiskt kritiker att bunta ihop så där. Man använder lite rosa och sedan är det flickrumsestetik. Jag är övertygad om att det fanns en pojkrumsestetik också.

Viljan att göra tvärtom, fungerar den fortfarande som drivkraft?

- Ja, fast om den tidigare riktade sig mot den närmaste världen, mot just sådant som manligt och kvinnligt, handlar det nog mer om att gå emot mig själv nu. Som det här med målandet, att måla så stort, figurativt och rinnigt var egentligen helt fel för mig.

Sedan Ellberg gick ut Mejan har hon mest arbetat med installationer och det som visas på Andréhn-Schiptjenko kan betraktas som ett slags återvändande till måleriet som konstform. De hemtrevliga motiv som tidigare tagit plats i hennes konst har i Rinnande träd blandats upp med bilder av både taggtråd, blod och ångestskriande skallar. Ellberg beskriver bildvärlden som en fusion mellan faktiska politiska händelser och Stephen King-inspirerade skräckfantasier.

Ändå talar hon om återupptäckten av måleriet som något lustfyllt. Ellberg började arbeta med Rinnande träd för två år sedan, då hon tilldelats Stockholms stads ateljéstipendium. Hon flyttade då från sin tidigare källarateljé till en rymlig, ljusfylld lokal och fick plötsligt lust att måla stort och i färg igen. I målningens ojämna ytterkanter kan man ana sig till den långa arbetsprocessen. Rinnande träd består av flera dukar som fogats till varandra och målningen har vuxit fram i flera etapper. Än en gång vänder Ellberg på värderingarna. I hennes värld blir det ofullbordade och oprecisa en vacker möjlighet:

- Jag är lite rädd för att måla på spännram. Jag gillar när det är lite fel, lite fult, det betyder att man kan fortsätta.