Moderna museet vill med utställning Fashination att rucka på gränserna mellan mode och konst. Att de två sfärerna har mycket att vinna på ett utbyte råder det inget tvivel om. Konsten kan erbjuda modet betydelser av kvalitet och intellektuell tyngd, medan modevärlden kan damma av ett lätt borgerligt konstbegrepp och ge det en hipp och kommersiellt slagkraftig närhet till både samtiden och publiken.

I utställningshallarna visas Steven Meisels (modefotograf) stela överklasskvinnor bredvid Philip-Lorca diCorcias (konstnär) lika omänskligt arrangerade människor. Båda serierna talar lika melankoliskt om yta och ekande tom glamorös ensamhet. I en av diCorcias fotografier har en naken man ställts ut som kittlande blickfång åt en grupp välklädda medelålders. Bilden visar mannens muskulösa och fuktglänsande ryggtavla medan den återhållet intresserade betraktarskaran porträtteras framifrån. I diCorcias bilder, liksom i Meisels, gestaltas den kommersialiserade förförelsen i sin renaste och mest skrämmande form. Även Vanessa Beecrofts (konstnär) fotografier och performance balanserar finstämt mellan de två sfärerna och landar precis vid den punkt där modevärldens snygga yta befruktas av konstens ambition att säga mer.

I dessa verk fungerar utställningen som bäst och går betydligt längre än den uttalade ambitionen att visa på konstens och modets ömsesidiga utnyttjande. I de verkligt lyckade delarna talar Fashination snarare om nutidsmänniskans hjälplösa vilja till förförelse. Verken matar där tillsammans fram en brännande bild av vår primitiva fascinationen inför det vackra och om lustprincipens över allt vinnande kraft. I dessa verk blir vetskapen om deras ursprung i konstvärlden respektive modevärlden tämligen oväsentlig.

Utställningen rymmer dock även en rad

modeskapare som må ha revolutionerat modevärldens regelsystem men ändå förblir rätt ointressanta i ett konstsammanhang. Så exempelvis Alexander McQueens 'konceptuella' kollektioner, Martin Margielas 'dekonstruerade' plagg, Anne Valérie Hashs upplösta kostymer och Jun Takahashis ifrågasättande av klädernas sedvanliga funktion. Deras vågade utmaningar av modevärldens koder och kläders konstruktion lämnar inget av den existentiella laddning jag vanligen avkräver konst.

Verken skulle kanske ha gett mer om de inramats av en problematisering av modevärldens respektive konstvärldens hantering av den mänskliga kroppen. Trots att utställningen vimlar av kroppar saknar jag en verklig diskussion kring kroppen som konst och kroppen som mode. Den radikala delen av modevärlden må flörta med både det 'fula' och det 'billiga' men dessa blinkningar saknar verklig udd då kreationerna fortfarande visas på undersköna kvinnors kroppar. Alicia Framis är tämligen ensam om att närma sig problemet. I sitt konstprojekt Beauty Beats Violence har hon, med referenser till klassiska designers som Chanel och Dior, låtit sy upp en kollektion i ett hund- skott- och eldsäkert tyg. Det bländande vackra i klänningarnas form motsägs av de texter om hot, våld och utsatthet som broderats på deras yta.