Men svenskar... Känner de? Jag menar: älskar de sina mammor till exempel?

Jag blir mållös. Efter ett halvtimmeslångt samtal om svenskars vanor får jag en fråga som gör mig medveten om hur stor klyftan mellan 'dem' och 'oss' är. Min vän är ingen outbildad person. Hon har faktiskt en magister vid universitetet, trots naiviteten... Men eftersom svenskar och invandrare inte beblandas blir även de naiva frågorna obesvarade.

Det är så oändligt trist att förstå att fördomar finns på båda sidor. De flesta svenskar har sina klichéer om hur en 'typisk' invandrare är. Vissa 'sanningar' kan vara att invandrare har en större tendens att vara kriminella. Invandrare åker fast i trafikkontroller oftare än svenskar. Invandrartjejer pluggar som hästar eftersom de inte får lov att vistas ute efter skoltid (det vill säga, de är duktiga i skolan). Positiv och negativ diskriminering mot invandrare visas varje dag i media och invandrare förvandlas till ett studieobjekt värdigt att vara med i Discovery Channel.

Vi människor ser världen från vårt eget endimensionella perspektiv och svenskar har inte monopol på fördomar. Invandrare är lika rädda för svenskar som svenskar är för invandrare. Dessutom, alla aktioner skapar en reaktion och i det lilla invandrarsamhället (det vill säga gettot) växer fördomar på andra sidan: svenskar är kalla, de flyttar hemifrån när de är 16 eftersom deras mammor inte vill ha dem hemma längre, de saknar disciplin och är lata. För att inte tala om att de flesta är alkoholister.

Är vi alla galna? Har vi själva skapat den här alternativa dimensionen? Problemet finns överallt och i grunden. Det finns i det faktum att en person är invandrare även om hon föddes i Sverige. Det finns i det faktum att invandrarna sällan får kontakt med svenskar och när det sker, blir det en osympatisk tjänsteman på Migrationsverket, eller den trötta kvinna på skattemyndigheten som har svårt att förstå någon som bryter på arabiska eller spanska. De första kontakterna med svenskar är långt ifrån trevliga erfarenheter och det enda som man lär sig är att invandrare betraktas som för dumma eller sega för att förstå 'det svenska sättet'. Droppen kommer när man får en 'välkomnande' handbok från Migrationsverket om hur man anpassar sig till det svenska samhället. Boken brukar komma på svenska, och ett år senare, om man har varit duktig nog och lärt sig språket och för första gången läser handboken får man en sista smäll i ansiktet.

Är det verkligen så svårt att få olika kulturer att integreras? Eller ligger det kanske i människans natur att inte vilja göra det? De flesta invandrarna känner inte ens till att det i Sverige finns personer som vill ge alla samma rättigheter. Kanske på grund av att inte ens de som betraktar sig själva som fördomsfria brukar ha invandrarvänner. Det låter kanske som en dålig science fiction-film, men kanske håller en ny ras på att skapas. Den svenskfödde invandrare som kanske blir journalist eller politiker och pratar om orättvisor mot invandrare, men ändå väljer att bo på Östermalm. Eller andra som väljer att anpassa sig för att höras. En ny ras, en hybridgeneration som på något sätt kan vara en bro mellan svennar och blattar. Eller kanske det är dags att kompromissa, på båda sidor, och själva skaffa oss vad ingen myndighet kan ge oss: en vän bland 'dem', så att 'de' blir färre och 'vi' blir fler.