Nu kör vi vårt eget race
Det var en gång en samling normbrytare. De hade gemensamt att de inte passade in och hade hittat identiteter utanför kärnfamiljstänkandet. För att kunna enas i en politisk rörelse var de tvungna att hitta gemensamma ståndpunkter. De lyckades hitta dessa och började framgångsrikt driva dem som sakfrågor. HBT-rörelsen har sett till att sjukdomsstämpeln försvunnit, partnerskapet har införts, lagen om hets mot folkgrupp har utökats och att även samkönade par får prövas som adoptivföräldrar. Nu återstår det könsneutrala äktenskapet och icke-heterosexuella kvinnors rätt till insemination.
Ingen av reformerna känns särskilt långt borta. Men när en brokig grupp kämpar för minsta gemensamma nämnare är det alltid några som blir nedprioriterade. Högst prioriterad har de homosexuellas agenda varit. Att ens prata om B:n och T:n är en modern företeelse.
I dag kan samkönad kärlek mycket väl passa in i normen - ett monogamt par i villa, med barn, bil, hund. Bingolotto, parmiddagar och heltidsjobb. Om ett bög- eller flatpar dessutom håller fast vid den binära könsuppfattningen, tycker att 'kvinnor ska vara kvinnor', att äktenskapet är något heligt och att barn mår dåligt av att uppfostras i något annat än tvåsamma förhållanden har man lämnat rörelsen. Det är inte särskilt normbrytande att vara Svensson-homo. Kampen är över. Så nu när det ska börja nystas i nästa fråga tror jag att det blir problem. För det finns frågor kvar. Det finns mycket kvara att göra för alla som fortfarande tillhör den avvikande gruppen och inte kan eller kanske inte vill ordna in sig i normbilden av en familj. Jag tänker till exempel på transsexuella som tvingas sterilisera sig och skilja sig från sina partners. Jag tänker på polyamorösa som vill leva flersamt men som då får säga upp sin möjlighet att ingå en juridisk samlevnadsform och uppfostra barn gemensamt. Jag tänker på dem som inte vill definiera sitt kön men ändå tvingas leva med personnummer och en könstillhörighet i pass och andra identifikationshandlingar.
Frågan är om hela rörelsen kommer att fortsätta att ställa upp? Personligen har jag svårt att se några Svensson-homos på barrikaderna. I många sammanhang är de nu en del av normativiteten. Jag tror snarare att de kommer till insikt om att det är mer som skiljer oss åt i 'regnbågsfamiljen' än vad som håller oss samman. Antagligen kommer nya sakfrågor och metoder att anammas av vissa delar av rörelsen och förkastas av andra.
I stället för 'HBT-frågor' dyker det nog upp en mängd strömningar, som queerfeministisk aktivism, polylobbying och identitetsstärkande intergenderkultur som bara några få inom den forna rörelsen kommer att känna sig hemma inom. Och jag tror att det är precis vad som behövs.
Arbetarrörelsen är i dag splittrad i minst hundratalet utpräglade politiska positioner, från gatstenskamp till socialdemokratins maktkorridorer. Fredsrörelsen är uppdelad i otaliga organisationer, varav många inte ens delar de andras definition av fred. För dem är inte splittring något främmande, utan något positivt som behövs för att alla ska känna sig representerade. Och när andra rörelser vinner på att verka i mångfald, varför ska vi då krampaktigt hålla ihop homo-, bi-, trans- och queer-frågor? Uppenbarligen har några gruppers frågor prioriterats. Nu kör vi vårt eget race.
Anders Wallner
