Ambitiös musikhistorisk forskning blir dans
Christinas resa syftar på vår egen drottning Christinas resa från Uppsala till Rom 1654-55. När Christina abdikerat i juni 1654 bar det av till Rom, dit hon anlände i december året därpå. Månaden innan konverterade hon officiellt till katolicismen.
Två starkt laddade symbolhandlingar, både nationellt och personligt. Hennes far, Gustav II Adolf, hade enligt den officiella historieskrivningen offrat sitt liv för protestantismen och själv hade hon som enda tronarvinge vid sex års ålder blivit drottning. Därefter fostrades hon enligt konstens alla regler (det vill säga som en man) under överinseende av Axel Oxenstierna.
Idé och manus är sångerskan Susanne Rydéns, och vad jag förstår ligger det en ambitiös musikhistorisk forskning bakom. Dessutom tillkommmer ett inledande förprogram; på onsdagen var det en kort föreläsning av professor Curt Johanneson på temat hovdramatik.
Sångerskan Susanne Rydén agerar drottning med dansaren Hans Nilsson som delvis speglande motpart. Utmärkt sång, skådespeleri och musik - utsökt dans. Speglingen, en sångerska som utför samma rörelser som en dansare, har kanske delvis ett upplysande syfte (1600-talets dansare var inte proffs utan hovmän och politiker) - men effekten blir en underlig, närmast störande kontrast. Hon är duktig, han är sublim. Men bortsett från det förmedlas drottningens vånda och utveckling på ett uttrycksfullt sätt.
Men jag har också en annan invändning. Dans behöver inte förstås intellektuellt. Men en föreställning som i hög grad bärs upp av text känns stum när man inte hänger med. Hur många förstår italienska? Jag gör det inte.
Onekligen en intressant erfarenhet, att känna sig utestängd på det sättet: exklusivt i ordets verkliga bemärkelse.
DANS:
Christinas resa
Regi och koreografi: Susanne Jaresand
Sång: Susanne Rydén
Skådespelare: Björn Granath
Dansare: Hans Nilsson
Stockholms Barockensemble under ledning av
Maria Lindal och Mark Tatlow
Plats: Moderna Dansteatern