Vår västerländska scendanstradition bygger bland annat på aristokratisk hovkultur (klassisk balett), amerikansk afroinspirerad underhållningsdans (jazzen), samt de stilar och tekniker som 1900-talets nyskapande koreografer och dansare utvecklade efter eget huvud och ibland som en reaktion mot den klassiska balettens dominans (fridansen eller modernt, som den oftare benämns idag). Med undantag för jazzen som inte räds popoulärkulturen och som exempelvis är ett vanligt inslag i musikaler, så krävs det förmodligen något slags förförståelse för att få ut något av exempelvis en föreställning baserad på modern dans.

Men så kom här en föreställning som gick rakt in i magen. Lena Josefsson serverade en makalös blandning av främst jazz och afrikanskt, men även med andra stilar som till synes organiskt hade vävts in i detta explosiva dans- och rytmutbrott. Vad sägs om afrikanskt med tåskor? Eller dragspel, munspel och afrikanska rytminstrument i en salig blandning? Eller att dansa på skidor? Här blev allt möjligt utan att urarta till spektakel. Från teatralt herre-på-täppan-spel till ren och oförställd dansglädje.

Och poesi; ett mer passande namn på en föreställning - Rasande rytmisk, skälvande skör - är svårt att hitta. Allitterationen säger också något om koreografens poetiska ådra och dansarnas förmågor: en rasande rytmisk Alois Magwenya, en skälvande skör Robert Ngoroma.

Trots den hejdlösa blandningen blev kontrasterna mellan det västerländska och traditionellt afrikanska uppenbara. Dels i förhållandet till musiken (exempelvis Robert Ngoroma visade sig vara både musiker och dansare), dels i själva uttrycket och den ibland extatiska inlevelsen: som om vissa sekvenser inte bestod av dansande människor, utan var dans.

Att dansens vagga stod i Afrika var redan Birgit Åkesson övertygad om. Där var dansen ett givet inslag i religiösa riter och ceremonier på ett sätt som den i vår kultur aldrig har varit i närheten av. Vår profana danstradition har kommit att handla om allt ifrån socialt nöje till teknisk briljans i olika stilar. Sällan eller aldrig har den präglats av innerlighet och extas.

Den poetiska bilden är dock gränsöverskridande, arketypisk. Fågelns skör- och skönhet kan uppfattas av alla och blev i Robert Ngoromas gestalt djupt gripande.