Koreografen och dansaren Ghalam har bland annat studerat indisk och indonesisk dans. Inga höga ben, däremot hopp och snurrar - framför allt briljerar Sharokh Ghalam själv med dervischsnurrar och perfekt balans. Och denne fantastiskt skicklige dansare ger ett sagolikt intryck bara genom sitt utseende: androgynt vacker, med ett hår som också blir en del av föreställningen, är han som hämtad ur en förvuxen, svärtad illustration av John Bauer.

Sammantaget ger föreställningen en blandning av högstämt poetiskt allvar, erotisk sensualism och religiös extas (förmodligen finns här också något slags koppling till sufisk mystik) med rötter i en helt annan kultursfär. Musiken är inspelade, anonyma fragment.

Men med mina västerländska ögon blir tyvärr de kvinnliga dansarna alltför mycket av enbart dekor och behag, hierarkin är lika uppenbar som i en klassisk helaftonsbalett, med den reservationen att det i en sådan alltid finns en prima ballerina som också får glänsa.