Första halvan av skivan pratar Danko mest om hur mycket musiken betyder för honom. Ifall du umgås med musikintresserade människor får du antagligen höra något liknande över en öl någonstans varje helg. Läser du mycket musikpress har du också hört det förut från skribenter som målar storslagna beskrivningar av den ultimata rockupplevelsen. Att höra det från en musikälskare till känns tjatigt. För mig är i stället skivans största behållning den andra halvan. Där berättar Danko om hur han gör bort sig inför Salomon Burke, hur han kommer över en säck med Ozzy Osbournes fanmail och om möten med obskyra hårdrocksstjärnor.

Danko kallar inte det han gör för ståupp-komedi, eftersom han inte drar några skämt. Skivan är ändå ren underhållning, det är meningen att du ska få några skratt och nicka igenkännande. Det finns inga politiska ställningstaganden här utom det att Danko säger sig fullständigt skita i världspolitiken. Men är Ozzy din gud och lockas du av historier om hur flickvänner dumpats på grund av sina Elton John-skivor, så är det här något för dig.