Trots att ordval är viktigt i politiken är det få forskare och debattörer som intresserat sig för ordets makt över tanken. Ett undantag är den 97-årige amerikanske Harvardprofessorn John K Galbraith, som både varit USAs ambassadör i Indien och rådgivare åt president Kennedy. I sin senaste bok,

De oskyldiga bedrägeriernas ekonomi, hävdar han att det politiska och ekonomiska språket är fyllt av bedrägerier. Ta bara ordet 'marknadsekonomi' (själva etiketten på det samhälle vi lever i) som nästan helt kommit att ersätta ordet 'kapitalism'. Det handlar inte bara om att försköna på samma sätt som när förtroendevald ersätter politiker (eller lokalvårdare städare) utan om ett litet intellektuellt bedrägeri.

Efter den förödande börskraschen 1929 och den ekonomiska krisen som bestod fram till andra världskriget fick kapitalismen så dåligt rykte att den helt enkelt döptes om, skriver Galbraith. Först provades fri företagsamhet men då det också låter lite läskigt fastnade man i stället för marknadsekonomi. I de opersonliga marknaderna ska konsumenten vara kung, men så är det ju bara i de ekonomiska manualerna som används på universiteten, menar Galbraith. I verkligheten är det ju oftast några stora företag som med reklamens hjälp bestämmer vad folk ska handla.

Det förkastade ordet 'kapitalism' fångar essensen i vårt ekonomiska system: att det handlar om att kapitalet ska förränta sig i det oändliga. Därför tar också den dominerande måttstocken på vårt välstånd - BNP-begreppet - inte någon hänsyn till vad den ekonomiska aktiviteten består av. I vår BNP-värld höjer en trafiklycka eller ett krig vårt välstånd lika mycket som en lyckad jordgubbsskörd. Eftersom BNP-begreppet skapats för att tillvarata producenternas intressen, har det ingen betydelse vad man producerar så länge det går att tjäna pengar på det.

Galbraith nya bok är en samling essäer som sammanfattar sjuttio år av forskning och fungerar utmärkt som introduktion till ett författarskap där flera böcker - som Den nya industristaten (1967) och Överflödets samhälle (1958) - blivit mindre klassiker. Den röda tråden är att det finns en permanent klyfta mellan den konventionella visdomen, såsom den presenteras i både tidningar och facklitteratur, och verkligheten. Precis som finansmannen George Soros tillhör Galbraith den lilla skara liberaler som tycker att Karl Marx många gånger gjorde en bättre analys av hur kapitalismen fungerar än Adam Smith. Själv väntar jag med spänning på nästa bok Galbraith säger sig ha börjat skriva på. Tid har han nog kvar så det räcker, tror han: farfar blev 110.