Kvinnor osynliga i Irakrapporteringen
Om en kvinna i Irak går ut för att handla bröd i dag, vet hon aldrig om hon kommer tillbaka, sa en irakisk kvinna till mig häromdagen och uttryckte sin frustration över hur lite information som når Sverige och västvärlden om den allvarliga och mycket svåra situation som råder för många irakiska kvinnor i dag. Hon berättade att våldtäkter har ökat lavinartat sedan landet ockuperades av USA och att islamister har utnyttjat laglösheten och tagit över i städer där de styr med hjärnhand över människors liv. Och som ofta i krig så utsätts kvinnor för ett dubbelt förtryck, dels av ockupationsmakten och dels av det egna landets män.
Vi har knappt alls kunnat läsa om de många kvinnor som har våldtagits och förnedrats av amerikanska soldater i Abu Ghraib-fängelset. Priset för den kvinna som vill berätta är för högt, då hon riskerar att förkastas av sin familj, och i värsta fall dödas. De flesta irakiska kvinnor skyler sig numer bakom svarta slöjor, antingen för att familjen kräver det eller för att skydda sig mot våld på gatan.
De irakiska kvinnorna har varit väldigt osynliga i rapporteringen från Irak såväl under det inledande kriget som under den efterföljande ockupationen. Maria Jacobsson som är ordförande för det mediekritiska nätverket Allt är Möjligt tog tidigt upp detta i en debattartikel i Göteborgs-Posten. Hon skrev bland annat 'Vi hör talas om kurder, om sunnimuslimer, om shiamuslimer, rojalister och republikaner. Men när man gör en finn-fem-fel på nyhetsrapporteringen finner man att 'folket' i Irak har blivit synonymt med männen i Irak. Halva befolkningen, kvinnornas, reaktioner vet vi lite eller inget om.' Hon konstaterade att det har varit mindre rapporter om irakiska kvinnor än de 20 procent som annars är vad kvinnor får i utrymme i det globala nyhetsflödet.
Alla förstår att det är svårt för journalister på plats att få en bild av människors vardag, med tanke på rädsla för kidnappningar och den svåra miljön som de måste röra sig i. Men det räcker inte som ursäkt. Människorättsorganisationer har kontinuerligt rapporterat om hur situationen för kvinnorna i Irak förvärrats hela tiden sedan krigets början. Den irakiska kvinnoorganisationen The League of Iraqi Women rapporterade tidigt att 400 kvinnor hade 'kidnappats, våldtagits och ibland sålts' under de första fyra månaderna under ockupation. Amnesty har slagit larm om att 'sammanbrottet av lag och ordning efter Bagdads fall, kombinerat med ockupationsstyrkornas upplösning av poliskåren och spridningen av vapen, har bidragit till ökat våld i hemmet'. Kvinna till Kvinna har skrivit ett öppet brev till utrikesminister Laila Freivalds om den akut försämrade situationen för Iraks kvinnor: 'Efter över trettio års diktatur är det civila samhället i Irak mycket svagt och efter vårens krig och regimens fall är livssituationen för människor, särskilt kvinnor, katastrofal.'
Som krigsmotståndarna sagt hela tiden så går det inte att bomba eller tvinga fram demokrati. Den säkraste investeringen för demokrati och rättvisa är att ge politiskt och ekonomiskt stöd till de utomparlamentariska organisationer som inte sällan bedriver sin kamp med livet som insats. Omvärlden gjorde det inte under Saddam Hussein - ska man göra det nu?
