I dag pratar man ganska mycket om hur det är för homosexuella att leva i samhället. Det har kommit fram att varannan homosexuell drabbas av något slags homohat. Många bögar och flator tror inte att det gäller just dem. Många tror att homohatet endast består av glåpord och misshandel. Det är ju det vi lägger märke till, men det finns mycket mer. Dagligen får vi homosar mötas av homofobi. Problemen är många, men de flesta väljer att svälja detta varje dag utan klagomål. Många förstår inte ens att de utsätts för det, eftersom de vant sig vid att det är så.

Man är aldrig öppen om sin relation inför människor man nyss mött, eftersom man först måste känna av vad de tycker om ens läggning. När man ringer till myndigheter eller liknande pratar man inte om sin 'flickvän/pojkvän' utan i stället 'partner' eller 'sambo', så att det blir könlöst. Allt för att man vill bli bemött på ett bra sätt. Självklart är det mot lagen att bemöta oss annorlunda, men oftast lyser personens åsikter igenom.

På de flesta stora affärskedjorna finns det medlemskap att söka, för att få bonus. Man kan även söka ett extrakort till familjemedlemmar. Trots att man delar hushåll får man inte ansöka om det finns två 'kvinnan' och ingen 'mannen' eller tvärtom. De nekar dig extrakortet direkt.

Även det anonyma bemötandet är jobbigt. Man kan inte gå hand i hand med sin älskade om man bor i en mindre stad. Människor tittar, pekar och viskar. Så blir det inte om det är ett heterosexuellt par som visar sin kärlek öppet. Om någon ska förklara vem man är, kommer alltid ens läggning in i förklaringen 'Det är den där flatan'. Man är inte en person, utan en läggning.

Detta lägger vissa även märke till bland sina vänner. Många av dem säger inte 'Det är Hanna' till sin pojkvän när han frågar vem som ringer, utan i stället 'Det är den där flatan, du vet'.

Det finns även förstående människor som bemöter en illa. Om man kommer ut med sin läggning och personen säger att det inte spelar nån roll och att all kärlek är kärlek, blir man lättad och glad. Men oftast håller det inte i längden. Efter till exempel ett par öl kommer de ständiga frågorna som mestadels handlar om vad och hur paret gör i sängkammaren. Man kan inte hålla räkningen på hur många gånger folk ber en, på allvar, att få vara med och titta. Många undrar varför man som homosexuell går på gayklubb när man har fast förhållande. Så här är det. Man är inte ute efter att ragga upp någon. Det enda man vill är att få sitta vid ett bord och dricka en cider och hålla sin älskling i handen utan att man blir utslängd eller får sexistiska frågor och förslag. Man vill dansa en tryckare utan att någon blir hatisk eller upphetsad.

Vi brukar alltid kämpa för att alla ska inse att vi är som vilka människor som helst och att vi faktiskt lever ett vanligt svenssonliv. Men troligtvis är det dags att ge upp. Vi kommer aldrig att bli 'vanliga' människor så länge alla alltid uppmärksammar vår läggning. Enligt oss är vi vanliga, men vad är vi enligt alla andra i vårt samhälle?