Glöm inte romerna i Östeuropa
Misantropen har dåliga tider just nu, har på goda grunder anledning att betvivla sin bild av humanitetens roll i våra liv. Engagemanget till förmån för katastrofens offer i Asien sprängde alla tidigare gränser, också synen på vår offervilja. Förhoppningarna att bygga solidaritetsarbetet över nationsgränserna av sällan skådat slag är stor. Allt detta är oerhört glädjande mitt i all bedrövelse. Men det finns en aspekt som lätt glöms bort i sorgen - övriga, av media ointressanta offer för naturen, offer för mänsklig misshushållning/-maktutövning.
Trots den nationella och internationella kraftsamlingen (låt den ej bli temporär) för katastrofoffren i Asien, är behovet av insatser i världen inte ett dugg mindre än tidigare. Tvärtom, de riskerar att växa i skuggan av den uppmärksamhet som Asienkatastrofen kastar över de övriga katastrofområdena.
När jag begrundade mitt eget stöd till Asienkatastrofens offer, fann jag en annan väg som jag tror är viktig i dagsläget - att utöver en symbolisk summa till stödgalor och Röda Kors-insamlingar, fortsätta mitt aktiva stöd till andra hjälpbehövande. Eftersom katastrofen i Asien innefattar rika västerlänningar lär pengaflödet dit vara garanterad. Därför uppmanas alla som brukar skänka pengar till välgörande ändamål att fortsätta med det. Ändra ingenting i ditt engagemang - skänk pengarna dit du brukar.
I annat fall riskerar exempelvis många romer i Östeuropa att missta världens nästan helt obefintliga hjälpinsatser, glömmas bort och dö unga i svårt segregerade ghetton. För så illa är det. Uppenbarligen till följd av att många EU-politiker anser att romerna inte är värda ett dugg mer, att de sällan kommer längre än till läpparnas behagfulla bekännelser. Något som medgav den hyllade demokraten Vaclav Havel i Tjeckien att förfölja romer till en levnadssituation som trotsar de flesta beskrivningar.
Därför ökar jag själv mitt stöd till Erikshjälpens arbete för den mest hatade folkgruppen i EU i dag, inte till Asieninsamlingen. Till romerna i rumänska Häränglab som i mitten av 1990-talet drevs ut på landsbygden, till ett nästan helt bostads-, vatten- och ellöst fält, utan varken mat eller vinterkläder - ratade av opinionskänsliga politiker.
Erikshjälpen tvingade till sig rätten att få hjälpa de passiva, svältande, sjuka romerna i Häränglab. I dag bedriver man ett arbete som syftar till att aktivera den förskjutna folkgruppen till ett liv i ekonomisk aktivitet och värdighet. Något som jag inte skriver för att jag hyser några religiösa sympatier för Erikshjälpen.
Jag är övertygad ateist i den franske upplysningsfilosofen Voltaires anda, som kommenterade Jordbävningen i Lissabon på 1700-talet med att den också innebar Guds undergång.
Att jag stöder Erikshjälpen beror på att romerna, liksom alla andra hjälpbehövande, är i behov av hjälp även efter Asienkatastrofen, att Erikshjälpen anser att Jesus kärleksbudskap också inkluderar Europas mest hatade folkgrupp; inte främst politiskt intressanta och av media uppmärksammade hjälpbehövande.
