- Det här är ett långsamt elände som måste ta slut. Hur många barn ska vi förlora innan vi tar problemet på allvar? Måste det gå så långt att barnen blir apatiska och tvingas få sondnäring? frågar Kimia Pazoki.

Sist det gjordes en liknade enkät var 1997. Även denna gång låg Anita Dorazio bakom den. Men då riktades uppmärksamheten mot familjen i sig och inte mot barnen.

Det har aldrig tidigare gjorts en undersökning som endast fokuserar på sjuka flyktingbarns situation i Sverige, men den 10 februari startar Anita Dorazio och Kimia Pazoki en kampanj för dem, och enkäten är en del av den.

Arbetsmetoden går ut på att träffa barnen som alla talar om men som sällan får någon möjlighet att själva tala. Den går också ut på att förhindra att de blir apatiska. Kartläggningen ska användas till att öka kraven på regeringen för att barnen ska få uppehållstillstånd.

Kimia Pazoki berättar om möten med familjer som fått avvisningsbeslut, där föräldrar inte klarar av att ta hand om barnen. Hon vet att det är svårt för föräldrarna att finnas till för barnen när de måste gömma sig.

- Barnens skräck över att gömma sig blir ännu värre när de inte kan luta sig mot sina föräldrar, säger hon.

För att kunna genomföra en så omfattande undersökning som enkäten kräver behövs det människor som är beredda att hjälpa till.

Två personer som vet hur det är att tvingas gömma sig är Reza Samiey och Hami Etemad. Bägge har fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd, men väljer trots det att engagera sig och jobba aktivt för att barnen ska få stanna.

De anser att det är brottsligt att utsätta barn för det politiska spel som pågår och menar att det alltid är barnen som får betala priset när familjer far illa.

- Vi vet hur barnen har behandlats i sina hemländer. Vi vuxna är skyldiga att se till att barnen har det bra, säger Reza Samiey.

Vänsterpartiets vice ordförande Ulla Hoffman är positiv till undersökningen.

- Det är jättebra. Vi partier som delar uppfattningen om att sjuka och apatiska flyktingbarn ska få stanna kommer att ha mycket nytta av den. Vi måste införa nolltolerans mot denna behandling av barn. Alla partier utom socialdemokraterna och moderaterna ställer sig bakom ett sådant förslag, säger Ulla Hoffman, som i veckan träffade de andra partierna för att ta ett beslut i frågan.

Men något beslut blev det inte. Socialförsäkringsutskottet bordlade frågan om hjälp till apatiska flyktingbarn.

- Vi tänker fortsätta att kämpa. De här barnen befinner sig i livshotande tillstånd. Vi har inte tid att vänta, vi vet redan det vi behöver veta för ett beslut, säger Ulla Hoffman.

Men migrationsminister Barbro Holmberg, s, hävdar att det inte finns någon vedertagen diagnos för barnens tillstånd.

- Jag har åkt runt i landet och talat med läkare och psykologer. Alla säger att det bästa vi kan göra är att aktivera barnen. Inte låta dem bli sängliggande. Vi ska också hjälpa föräldrarna och ge dem kraft att orka ta hand om sina barn. En nolltolerans hjälper inte barnen ur deras situation.

Barbro Holmberg menar också att det kan finnas en risk med att införa nolltolerans.

- Det kan leda till en epidemi, att fler barn blir sjuka för att de tror att det är det enda sättet att få ett bättre liv.

På frågan om hur de familjer som gömmer sig ska kunna få hjälp, svarar hon att de alltid kan vända sig till de psykiatriska klinikerna.

- Det är bra att det finns sådana som Anita Dorazio och frivilligorganisationer som kan hjälpa dem att ta sig till vården, säger hon.

Anita Dorazio delar inte Barbro Holmbergs åsikter.

- Det finns vedertagna diagnoser. Det finns något som kallas för posttraumatiskt stressyndrom. Det är en mycket allvarlig diagnos som i värsta fall kan leda till hjärnskador. Jag har träffat många barn som har intyg på att de lider av det på grund av vad de utsatts för i sina hemländer och den skräck de känner inför att tvingas återvända. När vi hjälper föräldrarna att lugna sina barn inför ett avvisningsbeslut liknar jag det vid att göra barnen trygga i dödens väntrum, säger Anita Dorazio.