Konsten att skriva brev blir allt tydligare när man läser dessa sidor i Lina Sjöbergs debutroman. Att få med varje ord man tänker och känner skapar mystik och en bild av det inre. Båda huvudkaraktärerna tycks finna detta oerhört viktigt - att få dela med sig av det inre, det som annars hålls för sig självt. Djupet i denna bok är rörande och inget bleknar bort utan stannar kvar hos en efter att sista sidan är nådd. Lina Sjöberg har onekligen förmågan att sätta sig in i andra tankemönster och skapa liv utav dessa. Språket hon använder är målande och ter sig högst personligt för karaktärerna. Det är kvinnorna som talar och ingen annan. I tillståndet att få uttrycka sig finns mycket som sägs i deras brev.

Stundvis undrar man över om de verkligen vet vad de säger eller om deras omedvetna talar fritt. Psykologiskt sett är detta en källa till att se samband och försöka förstå deras val i livet och deras rädslor. Det är en vacker berättelse om två kvinnors inre. Vad läsaren kan förvänta sig är en tung debutroman bortom ens förväntningar. Ibland kan den uppfattas som upprepande vad gäller huvudkaraktärernas berättande, men sedan förstår man vilka de är och att de är så mänskliga. Det krävs tålamod för denna bok.