- Varje kväll letar hon efter sin mamma, säger den överlevande mormodern där hon sitter med sitt tvååriga barnbarn i famnen. Flickans mamma blev ett av flodvågens många offer.

'Det märks att hon saknar sin mamma', konstaterar reportern i slutet av Svenska Dagbladets artikel om livet i Thailand en dryg mån-

ad efter katastrofen.

När jag läser dessa korta fraser om den tvååriga Patcharaporns Meekaews längtan efter sin mamma är det som något brister inom mig. Jag drabbas djupt och omedelbart och mitt hjärta blöder för sorgligheten i vår jordiska existens.

Detta medkännande med den lilla flickans oerhörda saknad väcker mig återigen ur min slumrande och illusoriska tillvaro. Illusionen uppdagades redan dygnen efter flodvågskatastrofen när tv och media (med några få undantag) precis som vanligt fortsatte att visa sin värld av våld, sex, kommers och maktfullkomlighet, detta trots att det uppenbarats att vi stod inför en gigantisk mänsklig katastrof. Sveriges televisions val av Lars Noréns drama Kylan som avslutning på kvällen kändes som ett hån i denna sena stund, när vi alla sökte tröst och värme.

Vår medkänslas uppvaknande, som bland annat synliggjorts genom vår stora villighet att ge av vårt överflöd, i insamlingar och tv-galor, är på tiden och välkommet. Men det står värre till med medkänslans genklang i kulturrapporteringen där ett andligt tomrum råder och där innerlighet och själfullhet inte precis är teman som ges utrymme, utan snarare väcker ont blod. Den fria andens frånvaro är påtaglig i en kulturbevakning där jag anar att makt, pengar och vänskapskorruption spelar en alltmer avgörande roll.

Var ska vi då vända oss med denna känsla av intighet - i detta ett av världens mest sekulariserade land? Vad ska vi fylla vårt inre tomrum med när katastrofen åter väckt vår medvetenhet om livets oförutsägbarhet och smärta? Ska vi zappa i tv-soffan efter ännu mer kaos, ska vi fortsätta att döva oss med konsumtion och alkohol, nu när en längtan väckts om att på något sätt förändra denna mörka plats till en värld av medkänsla och global samhörighet? Se upp för folkets vrede stod det i en mycket bra debattartikel angående regeringens saktfärdighet vad gällde krisberedskap efter vågens härjningar, men jag vill nu uppmana media och kulturetablissemang att se upp för folkets kärlek! Den kan åstadkomma en revolution.

Jag tror alltså inte att de svenska kultursidornas själlöshet speglar konstnärers skapande eller befolkningen heller.

Redan August Strindberg rörde vid själsdjupen. Hans resa ner i underjorden bar frukt och gav insikt i människans roll i det stora dramat och blev till ett genialt skapande. Men Strindbergs visionära tankegångar om ett samband mellan mikro- och makrokosmos och om själens mystik väckte i hemlandet endast förakt, eftersom de var tabubelagda begrepp för etablissemanget såväl då som nu. För den fria anden/konstnären är inte underställd makt och pengar och det har i alla tider hotat den rådande dogmen. Dagens svenska kulturklimat accepterar inte den visionära och helande konsten, som låter oss alla beröras, känna med och uppleva kärleken till jorden och dess invånare.

Min vision är att människor som bevakar kulturen eller fördelar bidrag till konstnärlig verksamhet ska öppna sina hjärtan, om så inte för konsten skull, så för den lilla tvååriga flickan som på kvällarna letar efter sin mamma, så att konsten återfår sin själ och konstnären sin vision och därmed kan ge näring åt våra sorgsna hjärtan.