När miljöpartiet bildades byggde man in en höger-vänsterkonflikt i det nya partiet. Den frågan finns ju även när man bildar ett feministiskt parti. Hur kommer man runt den?

- Nu säger du 'när man bildar ett feministiskt parti'...

Okej. Om man bildar...

- De partier som finns i dag - förutom miljö-partiet - har konflikten mellan arbete och kapital som grund för sin existens. Klassfrågan är ju kärnan och hjärtat för de partier som finns i dag. Det får till följd att andra maktfrågor underordnas. Det gäller miljöfrågan, det gäller diskrimineringen, det gäller sexuell läggning eller funktionshinder. Alla de frågorna är maktfrågor. Och det gäller kön. Vi är många som tycker att kön inte är en grupp som är möjlig att underordna eftersom det rör halva befolkningen. Alltså, det är en betydligt mer grundläggande maktfråga. I tid en betydligt äldre konflikt än klasskonflikten. Något mer globaliserat kan man inte tänka sig. Den konflikten bäddar in de andra konflikterna, den finns där som ett fundament som sedan förstärks av alla de andra konflikterna. Den ekonomiska politik som förs inom kapitalismens ram förstärker i väldigt hög grad könsmaktsordningen och man kan se hur den samverkar med andra maktordningar. Men det är ju en prioriteringsfråga vilken maktfråga man tar som utgångspunkt. Det intressanta är: vad händer om vi tar den patriarkala maktordningen som utgångspunkt i ett politiskt förändringsarbete? Vad kommer det att få för konsekvenser för till exempel de ekonomiska frågorna? Det är ett väldigt fruktbart sätt att använda den feministiska analysen när vi vill komma åt många stora orättvisor? Det kan vara ett fruktbart sätt att närma sig en massa frågor som handlar om rättvisa, makt och inflytande. Det går ju igen i allt, kvinnor är underst.

Med den utgångspunkten blir ju svaret på många sakpolitiska frågor samma svar som vänsterns?

- Ja, många frågor kommer ju att gå ihop.

Jag har nästan lite svårt se någon fråga där det inte skulle gå ihop.

- Jag tror man ska frigöra sig från blocktänkandet för det blockerar. Vem skulle förlora på att vi monterar ner den patriarkala makt-ordningen? Vem skulle förlora på en feministisk politik? Då kan man identifiera flera olika aktörer och naturligtvis är de ju de som i kraft av den patriarkala maktordningen har mest makt som kommer att uppfatta det som mest provocerande. I så fall kan man se att det är rika, vita heterosexuella män. Sedan kan man säga att rent mänskligt vinner alla på det. Jag tror att den här diskussionen har en sådan kraft i sig att det inte går att stoppa. Det finns i dag en demokratisk feministrörelse som inte går att stoppa.

Jag tänker inte fråga om när ett feministparti ska bildas, det tror jag bara är en tidsfråga innan det sker. Det går så mycket rykten just nu - det må vara hur det vill med det. Men en fråga som är viktig är hur bygger man ett parti. Hur fan gör man?

- Det som skiljer den feministiska debatten som nu pågår från den vanliga debatten är att maktfrågorna står mer i centrum. Tittar vi rent historiskt på den feministiska rörelsen, var det rösträtten och medborgerliga rättigheter, representationsfrågan och stödstrumporna. Nu handlar det mer om att fler ser maktfrågorna. I och med det måste man diskutera hur man formerar den makt som skulle kunna bryta den patriarkala makten. De här frågorna har länge hållits utanför de parlamentariska arenorna. I den parlamentariska politiken har de setts som en form av komplementär fråga eller att det är ytterligare ett perspektiv - vi har invandrarperspektiv, vi har hbt-perspektiv, vi ska tänka på miljön och sedan ska vi tänka på kvinnorna. Som en grupp eller en fråga som man ska försöka tränga in i den existerande politiken. Där ser jag en annan diskussion i dag som utgår ifrån att den patriarkala makten är grundläggande i samhället och finns överallt. Givetvis också inom politiken och på de parlamentariska arenorna. Ska man då bryta den makten är det kanske inte så klokt att hela tiden hålla sig utanför. Vi måste försöka gå in och då måste vi ju också formera någon form av maktbas som utgår just från den här frågan. Hur detta ska organiseras har jag inga enkla svar på, det som är svårt är att tänka nytt eftersom den form som finns i dag är den traditionella partiorganiseringen, den traditionella hierarkiska formen är ju uttryck för den maktfråga som finns. Jag tror att det måste se ut på något annat sätt. Men hur, det vet jag inte. Alla de diskussioner som pågår i olika nätverk tar sin utgångspunkt i ett mycket mer aktivitetsinriktat arbete, man ser inte feminismen bara som ett verktyg för analys utan att det i begreppet också ryms ett stort mått av aktivism. Det är inte bara att säga utan också att göra. Och då måste vi tänka nytt när det gäller organisation. Det är en av de stora svårigheterna i de existerande partierna i dag, att de har stelnat i sin form, att de har fjärmat sig väldigt mycket ifrån aktivismen, det konkreta förändringsarbetet som sätter människor i rörelse - både i huvudet och rent fysiskt. Hur skapar vi sådana miljöer? Hur hittar vi former som uppmuntrar och understödjer aktivism? Det är inte helt lätt!

Nej, det här är jättesvåra frågor. Ska man utmana både könsmaktsordningen och de existerande partierna krävs det att man kan bryta sig in och skaffa sig en plattform för ett slags motmakt i någon form.

- Ja, jag ser det som pågår nu som en stor demokratiprocess. Som i sig rymmer - genom att diskussionen pågår - en stor del folkbildning. För mig är det arbete som jag gör nu med min riksdagsplats som bas, där jag far land och rike runt och pratar om feminismen som en förändringskraft, rent folkbildningsarbete. Det var ju en gång i tiden stommen i det som senare blev partier. Ur folkbildningen föddes kunskapen om att det var nödvändigt att formera en makt. Detta är centralt och det är kunskaper som måste spridas och bli en allmän kunskap. En del i diskussionen om hur vi bygger - eller skapar - makt är folkbildningen. Det är inte konstigare än att människor går ihop och sätter sig ner, läser en bok som verkar bra i ämnet och lägger till sina egna erfarenheter. Där finns det hela oceaner att ösa ur - det är det som ger den här frågan en sådan sprängkraft. Kvinnor behöver inte lära sig, kvinnor har erfarenheter av att leva i patriarkala förhållanden. Vi har erfarenheter på huden - under huden - och det vi behöver är att sätta ord på detta, att sätta in våra erfarenheter i ett större sammanhang för att förstå hela maktsystemet. Ofta är det så att när jag har varit och pratat så bildas det grupper som frågar mig: hur går vi vidare? Vi vill nu!

Många bildar då grupper efter en sådan föreläsning, de sätter upp sig på en lista och träffas igen. De går vidare i nya samtal och där utvecklas en aktivism och en vilja att fortsätta.

Det slår mig att det måste bli en ganska platt organisation. Annars är risken att man är inne i den gamla vanliga visan igen.

- Visst, den här hierarkiska organisationen med en ledare i toppen som pekar med hela handen har visat att det inte är så särskilt bra. Det kan ju ge ett sken av effektivitet och demokratisk legitimitet. Min erfarenhet är att det ofta uppstår ett glapp, det bygger på en elitistisk syn som i alla fall inom vänstern har starka drag från det leninistiska sättet att se samhället!

Politiken är en form av avantgarde och förtrupp som vet bäst och mest som ska tala om för folk vad som är rätt. Jag har alltid förvånats över skillnaden mellan hur man ser på medlemmar och icke-medlemmar. Vad människor som inte är medlemmar tycker och tänker har ganska litet värde. Så fort man blir medlem så stiger man i graderna, i klokhet. Blir du sedan medlem i en partistyrelse blir du ännu klokare och betydelsefull, kommer du sedan till ett verkställande utskott är du ju superklok. Det där stämmer ju inte med utvecklingen av den individuella personen många gånger. Då blir det för internt och därför tror jag att en dynamisk rörelse måste bli mycket duktigare på att ställa frågor än ge svar. Men det gäller att ställa de rätta frågorna för att sedan tillsammans med andra vända sig utåt.

Måste inte en sådan rörelse ha ett anarkistiskt drag?

- Javisst, att gå in i en rörelse och enas om att driva vissa frågor innebär alltid en kompromiss, ett politiskt parti är i sig en politisk kompromiss, sedan får man fortsätta kompromissa. I grunden är det en kompromiss och om man inte ser det så ser man partiet som en kyrka - jag tror! Och då blir det lätt fundamentalistiskt. Då stelnar det som politisk kraft. Min personliga uppfattning är att det ska vara väldigt öppet, ett minimum av sammanträden, nivåer och beslutsordningar. Det bygger mer på deltagande och diskussion.

Ett politiskt parti löper alltid risken att bli auktoritärt. En rörelse kan lättare undvika den risken.

- Ja och det är hela den diskussionen som legat bakom det faktum att den feministiska rörelsen inte har gått in i den traditionella politiken. Man har valt medvetet att hålla sig utanför just för att man då riskerar att bli en del av apparaten. Den risken finns ju alltid, så fort man formerar sig och blir identifierbar så tappar man också kraft. Jag tycker inte ens om ordet 'parti' eftersom det hela tiden föder de här associationerna om hur det ska vara.

Det innebär en risk att bilda ett feministiskt parti?

- Ja, men det gör det ju så fort man går utanför dörren.