De bidrag som här analyserar Göran Persson är av skiftande kvalitet. I vissa fall blir det gnälligt, eller rentav språkligt trist. Som i fallen med Sören Gyll och Niklas Ekdals texter; det är bara borgerligt gnäll med dålig språkkänsla. Redaktören borde ha gripit in med rödpennan ordentligt. Dessutom reser de inte de frågor som skulle kunna vara intressanta, det blir bara tirader om besvikelser och annat ointressant. Visst, Göran Persson blir hårt åtgången, men han är faktiskt vald av ett parti. Ett parti som blir alltmer visionslöst och som enbart håller fast vid en idé om makten. Därmed blir de förvaltare av kapitalet och för fram dess idéer i praktiken samtidigt som de inte har några egna visioner. Med andra ord har de den ledare de förtjänar. Och det är det här som är allvarligt för de radikala och för rebellerna: makten är orubbad än så länge. Och inte har det blivit bättre under 'president' Persson, det visar med all önskvärd tydlighet Christer Isakssons bidrag. Som enbart är statistik.

Det kanske starkaste bidraget är Zoran Alagic text En lektion i jämställdhet. Vår regeringschef har ingen som helst kunskap i genustänkande och det har visat sig katastrofalt för jämställdheten i Sverige. Han uppträder som en gentleman hämtad ur en 50-talsfilm.

Samtidigt är själva antologin symptomatisk. Hur kommer det sig att en hel bok ägnas en enda politiker? I stället för politiken? Den politiska arenan är bitvis utsatt för en försurning som leder till illasmakande spis. Här hade det varit klädsamt med en kritisk attityd från de journalister som medverkar. Men icke.