Men trots sin tidigare hårda retorik tycks Bush-administrationen vilja vänta tills situationen har lugnat ner sig och försäkra sig om att man inte hamnar för långt ifrån sina allierade i Europa. Denna inställning skapar en växande frustration hos de neokonservativa och andra unilateralister.

Administrationens förhållandevis försiktiga inställning avspeglar det inflytande de så kallade politiska realisterna har på regeringen. Realisterna är skeptiska till om den senaste tidens utveckling i Mellanöstern verkligen kommer att leda till en era av demokratisering eller om den riskerar att leda till destabilisering eller till något ändå värre. Realisterna pekar mot flera risker - bland annat att mer demokratiska regeringar i Mellanöstern ska stärka islamisterna i regionen.

Bushs försiktighet är också kopplad till administrationens beslut att samordna sin utrikespolitik mer med USAs traditionellt allierade i främst Europa.

- Jag ser en mer försiktig administration som arbetar närmre de allierade än tidigare, säger Geoffrey Kemp vid Nixon Center i Washington, som tidigare arbetat för Ronald Reagan.

Som bevis på detta nämner Kemp Bushs beslut att efter sin resa till Europa omvärdera Washingtons policy vid de pågående förhandlingarna mellan Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Iran om Irans atomenergiprogram.

Före Bushs resa till Europa var administrationens inställning att USA inte var berett att erbjuda några stimulansåtgärder till regimen i Iran i utbyte mot att de överger sin påstådda jakt på kärnvapen. Men nu verkar Bush överväga att gå med på vissa av de förslag som EU har lagt.

Detta har skapat bestörtning hos många av de hökar som främst är centrerade runt vicepresidenten Dick Cheney och försvarsministern Donald Rumsfeld. De anser att det för närvarande inte är lämpligt att vara undfallande eller sympatisk mot fienden.

I kolumn efter kolumn i de neokonservativas tidningar har de hävdat att den senaste utvecklingen i Libanon är ett rättfärdigande av deras förebådan att demokratiska val i Irak skulle uppmuntra demokratiska krafter i regionen att resa sig mot sina förtryckare.

'Vem är tokstollen nu?', skrev kolumnisten Max Boot nyligen i Los Angeles Times. 'De som drömde om att sprida demokratin till araberna eller de som förnekade att det någonsin skulle hända?', skriver han och tar upp valen i Irak, Palestina och Saudiarabien, utvecklingen i Libanon och den egyptiske presidenten Hosni Mubaraks oväntade löfte om att tillåta flera kandidater i presidentvalet nästa höst.

Boot citerade, precis som alla andra neokonservativa kommentatorer, den libanesiske drusledaren Walid Jumblatt som gav Bush en del av äran för det som hänt i Libanon.

Och i Washington Post skriver Charles Krauthammer i en krönika med rubriken Vägen till Damaskus: 'Vi befinner oss vid början av en strålande, skör, revolutionär tidpunkt i Mellanöstern. Den utlöstes av invasionen av Irak, störtandet av Saddam Hussein och tevebilderna på åtta miljoner irakier som röstade i ett fritt val'.

Precis som sina övriga ideologiska kamrater uppmanar Krauthammer administrationen att dra fördel av läget och se till att Syrien helt och hållet drar sig ur Libanon. Han förespår att ett sådant tillbakadragande skulle försvaga den syriske presidenten Bashar al-Assad som 'har ersatt Saddam Hussein som den värste skurken i regionen. Syrien är en ö av diktatur i ett hav av liberalisering', enligt Krauthammer som anser att Syrien desperat försöker destabilisera sina grannländer.

En lika tydlig måltavla som Syrien i Krauthammers kolumn är realisterna. Han attackerar främst en krönika i New York Times från den 3 mars skriven av Flynt Leverett, som var chef för Mellanösternfrågor i Bushs nationella säkerhetsråd fram tills 2003.

Leverett skriver att händelseutvecklingen i Libanon, som utlöstes av mordet på Hariri, kan vara en strategisk öppning men han varnar för att ett försök att tillsätta en pro-västlig regering i Libanon skulle misslyckas på grund av motståndet från det anti-amerikanska Hizbollah - landets största och mest välorganiserade parti.

Och vad gäller att bidra till att störta al-Assad i Syrien så varnar Leverett för att den mest troliga följden av det skulle bli kaos vilket islamistiska krafter kan dra nytta av.

Krauthammer försöker göra narr av Leveretts argument - som han fruktar håller på att slå rot i administrationen. Exempelvis varnade en av USAs biträdande utrikesministrar, David Satterfield, nyligen för att Hizbollah skulle få ökad makt om Syrien drar sig ur Libanon.

Krauthammer kallar Leverett en sådan som 'aldrig lär sig'. 'Här står vi vid tröskeln till det araber i regionen kallar deras Berlinmurs fall och våra realister vill att vi ska gå tillbaka till att göra affärer med diktatorer', skriver han.

Bush har uppmanat Syrien att dra sig ur Libanon - men det är ett krav som redan hade rests av Frankrike och som senare återupprepades av Saudiarabien. Och vad gäller regimskifte i Syrien och Iran så säger initierade källor att Bush inte är engagerad i det för närvarande