Vem kommer att minnas Bruny Surin om 50 år? Inte så många tror jag. Ändå var den kanadensiske sprinterlöparen med sina 9,84 bara fyra hundradels sekunder efter Maurice Greene i 100-metersfinalen i Sevilla 1999. Surins tid är fortfarande en av de allra bästa som presterats på den synnerligen ofta löpta distansen och är således en enorm prestation. Men underhållningsidrotten är grym: den som är några hundradels sekunder före på 100 meter är en hjälte medan den som är ett par försmädliga decimeter efter snart faller i glömska.

På samma sätt kan i racketsporterna en enda nätrullare utgöra skillnaden mellan succé och fiasko. Samma brist på proportioner råder även i lagsporterna: en klubb som ofta vinner med 1-0, 2-1 eller 3-2 är ett hyllat topplag, medan laget som ofta förlorar med motsvarande siffror får finna sig i att slåss i bottenträsket, vilket kan innebära att vissa supportrar börjar fundera på självmord och att klubbens tränare får söka efter ett nytt jobb.

Elitidrottare och lag delas ofta upp i vinnare, medelmåttor och sopor, men om man ser idrotten med lite distans upptäcker man att alla inom eliten är av ungefär samma klass - åtminstone om man jämför atleterna med oss i publiken eller med idrottare på breddnivå. Toppidrottarna är i själva verket nästan övernaturligt skickliga inom sitt område, men media och publik vill så gärna dela in dem i vinnare och förlorare. De som är framstående i populära sporter och som dessutom har ett fördelaktigt yttre görs till superstjärnor av media. Zlatan Ibrahimovic och David Beckham är ett par exempel på detta.

För att tillfredsställa publikens krav på åtskillnad mäts idrottsresultaten med mycket stor exakthet. I de flesta sporter räknas hundradels sekunder och ibland får man ta till tusendelarna för att kunna hitta en vinnare.

Att tävlingar syftar till att rangordna deltagarna är dock ofrånkomligt - det ligger ju i själva konceptet tävling. Men det man kan ifrågasätta är värderingen av prestationer i media och hos publiken. Där saknas definitivt balans. Sensationalismen drabbar såväl dem som glöms bort, och därför inte kan försörja sig på sitt idrottande, som dem som bevakas av massmedia till den grad att det omöjliggör ett normalt vardagsliv. Den dag som idrottaren avslutar karriären kan fallet från dyrkad stjärna till vanlig Svensson bli för stort för vissa.

Bristen på proportioner drabbar också idrottare som inte lyckas till 100 procent när det gäller som mest. En av 1970-talets svenska fotbollsstjärnor är i dag mest ihågkommen för en straffmiss i en VM-kvalmatch. Och en stundtals fenomenal hockeymålvakt i Tre Kronor får nog för lång tid framåt minnas en olyckligt intappad puck i en OS-match för ett par år sedan.

Visst kan man tycka att den som ger sig in i leken får leken tåla. Men samtidigt ska man komma ihåg att idrottsstjärnorna ofta är unga människor, och att alla inte är begåvade med starkt psyke. För vissa blir medias jakt på sensationer helt enkelt för mycket.

Idrotten väcker många känslor - såväl positiva som negativa - men vi bör försöka bevara proportionerna. Trots att kvällspressen gör sitt bästa för att skapa sensationer.