Det är skulden till de privata långivarna, 82 mrd USD eller ungefär hälften av landets totala skuld, som hittills varit förfallen. Argentinas regering har tidigare erbjudit långivarna, huvudsakligen kommersiella banker och riskfonder i Italien, Tyskland, USA och Japan, en avskrivning på 75 procent. Få accepterade detta och regeringarna i nämnda länder har utövat starka påtryckningar - Italiens Silvio Berlusconi har exempelvis offentligt kritiserat Argentina. Det erbjudande som nu gått igenom innebär i stället omkring 50 procent avskrivning. 76 procent av långivarna accepterade detta, vilket var tillräckligt för att den argentinska regeringen skulle betrakta operationen som framgångsrik. Vad som kommer att hända med de som chansade på att avvisa anbudet - om de kommer att kunna hoppa på i efterhand, få ett sämre anbud, eller förlora hela sin investering - är ännu oklart.

Denna lösning på skuldfrågan går tvärtemot vad som varit den argentinska vänsterns traditionella krav, ett förkastande av statsskulden i sin helhet, med argumentet att den lånats upp under illegitima former: bland annat när Argentina befann sig under militärdiktatur och när pengarna uppenbart använts för att finansiera kapitalflykt, vilket strider mot internationella regler.

En annan idè som tidigare framkastats av progressiva ekonomer är att Argentina skulle kunnat fortsätta lämna skulden till de privata långivarna förfallen för att i stället använda sitt i dag betydande budgetöverskott till att snabbt och en gång för alla betala av sina lån till Internationella Valutafonden, IMF. Detta skulle frigjort regeringen från kravet att underkasta sig IMFs bedömningar och rådgivning och möjliggöra för landet att utforma en mer oberoende ekonomisk politik. Inte heller detta kommer nu att bli av - Argentina har avbetalningar till Fonden och Amerikanska Utvecklingsbanken på sammanlagt 10 mrd USD i år, en omöjlig summa, vilket troligen kommer tvinga landet att förhandla om uppskov.

Detta ger IMF en viss styrkeposition när fonden nu börjar ställa krav på strukturella reformer, som kan innebära allt från uppluckring av reglerna på arbetsmarknaden till privatiseringar. “Vi tittar på ett brett spektrum frågor och kommer att börja ta itu med det när problemet med statsskulden är löst', uppger IMFs talesman Tom Dawson i ett pressmeddelande på organisationens hemsida.

För Argentinas president Nestor Kirchner och hans finansminister och ekonomiske strateg Roberto Lavagna utgör förhandlingarna om statsskulden en del i en sorts komplicerad balansgång, ett projekt att “normalisera' de kapitalistiska förhållandena i landet utan att helt ge upp sina ambitioner på att föra en oberoende ekonomisk politik.

Kirchner-regeringen, som retoriskt gått till hårda angrepp mot IMF, har betalat av 32 miljarder USD på sin skuld till organisationen, vilket är mer än vad någon av de tidigare, mer “högerinriktade' argentinska regeringarna gjort. Samtidigt har den inte privatiserat några nya verksamheter och rentav återförstatligat posten (Argentina var tidigare ett av bara tre länder i världen med privatiserat postväsende), och har infört prisregleringar för de utlandsägda el-, vatten-, gas- och telebolagen, som inte längre är de enastående vinstmaskiner för sina moderbolag som de en gång varit. Det är inte minst dessa prisregleringar som IMF siktar in sig på att nu försöka upphäva. Den delvis okonventionella ekonomiska politik Kirchners regering fört under sina två år vid makten har, tvärtemot vad IMF och praktiskt taget alla andra internationella finansiella bedömare förutspått, karaktäriserats av en stark återhämtning med 7-8 procent årlig BNP-tillväxt. Dock har denna tillväxt inte i någon högre grad omsatts i förbättrad levnadsstandard för majoriteten av argentinarna.

Kirchner har en stark folkopinion till stöd för varje åtgärd som avviker från den standardiserade nyliberala modell som nu råder i Latinamerika. IMFs försök att pressa honom möter också problemet att Fonden förlorat mycket av sin legitimitet efter år av protester, kritik och föga imponerande resultat världen över. De största kapitalen inom det argentinska näringslivet stödjer däremot i stort organisationens nyliberala agenda. Man kan redan se stridslinjerna dras upp för nya konflikter mellan Argentina och den internationella finansen.