Tillväxt viktigare än miljö i EU
Inom EU finns sedan år 2 000 en princip som kallas Lissabonstrategin. Den sägs gå ut på att Europa år 2010 ska vara en förebild som moderniserad världsdel med ekonomi, social välfärd och miljövänlighet i harmoni. Nu har vissa av Europas stora länder haft svårt att uppfylla sina önskemål om ekonomisk tillväxt, och då avskaffas snabbt den officiella harmonin mellan ekonomisk tillväxt, miljöpolitik och socialpolitik.
EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, har uttryckt sin syn på tillståndet för Lissabonstrategin:
- Jag har tre söner. Om en av dem blir sjuk ägnar jag mig särskilt åt honom. Det betyder inte att jag tycker mindre om de båda andra.
Det som Barosso anser mår dåligt är inte miljön eller den sociala sammanhållningen. Nej, det är Europas ekonomi som är sjuk. Och därför ska miljö- och socialpolitiska strävanden få maka på sig för att ge kraft åt EUs politik för expansiv ekonomisk tillväxt.
En av de frågor som Barroso redan nämnt som ett sätt att hjälpa sin 'sjuke son' är att sätta stopp för planer på hårdare lagstiftning mot miljöfarlig kemiindustri. Från fackföreningsrörelsen och socialdemokratin har det hörts protester mot denna Barossos uppdaterade syn på Lissabonstrategin. Men är inte detta bara en skendiskussion?
Har inte Lissabonstrategin egentligen hela tiden haft fokus på ekonomisk tillväxt - att Europa ska bli en riktigt stark ekonomisk supermakt på global nivå? Miljön och de sociala frågorna har blandats in i denna marknadsliberala kaksmet för att göra den aptitlig även för socialdemokratin.
Det är inte fråga om något rent lurendrejeri. Lissabonstrategins anhängare tror helt säkert på att detta är det kloka sättet att handskas med miljöfrågor och sociala frågor. Men det hela bygger på en felaktig grundsyn, en syn om att ekonomisk tillväxt är det som behövs för en ansvarstagande politik.
Idén är att en klok miljöpolitik och en klok socialpolitik är något som kostar pengar, och som samhället måste få större ekonomiska resurser för att ha råd med. Samhället måste betala för en moderniserad miljöpolitik.
För att ha råd med miljö- och social-politik ska företagen göra större vinster, som staterna kan beskatta, arbetarna måste jobba hårdare och utsläppen från transporter och industrier ökar som konsekvens. När ska dessa vinster omsättas i en ansvarsfull och socialt ansvarstagande politik för invånarna och vår miljö? Det kommer förstås inte att ske. Den ständiga strävan efter ekonomisk tillväxt leder inte åt det hållet. Pratet om miljöpolitik och socialt ansvarstagande blir till slut bara ett sätt att få tillväxtpolitiken att framstå som mer aptitlig, fast den leder åt motsatt håll.
Och när någon råkar ta talet om en god miljö- och socialpolitik på alltför stort allvar får José Manuel Barosso i stället ryta till och prata om att den 'sjuka' ekonomin måste gå före allt annat.
