USA är ett land med enormt inflytande på världen – kulturellt, ekonomiskt, militärpolitiskt och miljömässigt. Och visst har Barack Obama själv givit upphov till många av de förväntningar som nu ställs på honom.

”Vi kan stoppa kriget. Vi kan rädda miljön. Yes we can.” Så har Obamas reklamfilmer och kampanjer dundrat på. Och det är ju sant. Yes we can. Men det är också löften som förpliktigar. Det är payback time.

Obama har backats upp av fredsrörelsen tack vare hans kritik mot Irakkriget, han har backats upp av miljörörelsen för sina löften om hårda krav för mindre växthusgaser och miljarder till miljövänlig omställning. USA:s största miljörganisation Sierra Club har uttryckligen uppmanat alla amerikaner att för miljöns skull ge sitt stöd till Obama.

Obama har också backats upp av kvinnorörelsen för sitt med USA-mått mätt solklara stöd för kvinnors rättigheter och rätt till abort. Hans bakgrund som socialarbetare i det segregerade Chicago har också skapat förhoppningar om en president som kan stå på socialt utsattas sida.

Obama vill satsa 150 miljarder dollar under de kommande tio åren på forskning om miljöteknik, på att hitta alternativ till oljan och kärnkraften som energikälla. Medan McCain istället skrämt miljövänner med prat om storsatsning på nya kärnkraftverk har Obama pekat på det ohållbara med kärnkraftens extremt farliga avfall.

Alla Obamas löften har skapat förväntningar som kan omvandlas till en baksmälla om de inte infrias. Jag tror att det är nu Obama kommer att tvingas välja sida. Och vi kan bara hoppas att han håller fast vid de miljö- och fredsrörelser som stöttat honom.

Obamas löfte om en räddad miljö kan till exempel ställas i relation till att han redan under valrörelsens slutskede lovade att möjliggöra utförsäljning av USA:s säkerhetspolitiska oljelager, som ett sätt att få ner bensinpriset. Den typen av politik kommer inte vara till hjälp för att uppfylla Obamas miljölöften.

Obamas löften om att inom 16 månader avveckla Irakkriget är om möjligt ännu tydligare än hans miljölöften.

Än så länge är det kanske framför allt symbolen Obama som gör oss glada. Att en svart ledare med tal om miljö, fred och rättvisa kunde vinna USA:s presidentval. Och att han besegrat den kristna ultrahöger som han hade som motståndare. Bara det kan förstås vara värt ett leende.

En stor skillnad mellan amerikansk politik och svensk är att den amerikanska i så stor utsträckning styrs av rådgivare och allierade. Precis som McCain backades upp av oljebolagen och bilindustrin i valrörelsen bygger nog hoppet på Obama på att hans allians med miljörörelsen, fredsrörelsen och andra gräsrotsrörelser i USA består.

Då kan orden ”yes we can” fyllas med progressivt innehåll.