Den 22 november förra året kliver socialtjänstminister Morgan Johansson upp i talarstolen på konferensen Utanför, utestängd - men unik, arrangerad av Stadsmissionen i Malmö.

Han håller ett långt och bitvis känslofullt tal under rubriken 'Hur kan samhället motverka hemlösa kvinnors utestängning?'.

Morgan Johansson talar om missbruk, psykisk sjukdom och han frågar sig vad som krävs för att 'konkret förbättra villkoren för hemlösa.'

Hans svar är enkelt. Det handlar om mer resurser till missbruksvård och psykiatri och om bättre samverkan mellan kommuner, landsting och frivilligorganisationer. Först därefter talar hon om själva bostaden - den som allt handlar om.

Morgan Johanssons tal visar tydligt var tyngdpunkten i politiken ligger. För Morgan Johansson är hemlöshet först och främst ett socialt problem och inte ett bostads-problem. Det är ett problem som först och främst handlar om knark, alkohol och om enskilda människors vansinne.

Det är talande att frågan sedan några år tillbaka ligger hos socialdepartementet och socialstyrelsen och inte behandlas tillsammans med övriga bostadspolitiska frågor, och det är talande att den högsta

ansvarige politikern är socialtjänstminister Morgan Johansson.

Fram till början av 1990-talet fanns det två tydliga och konkurrerande beskrivningar av hemlöshet. Den ena tog fasta på socialtjänstens hemlösa klienter och den behandling och hjälp som de ansågs vara i behov av. Den andra på tillgången och fördelningen av bostäder.

Sedan dess har fokus förskjutits. Man kan säga att beskrivningen av hemlöshet som ett problem för socialtjänsten vunnit över beskrivningen av hemlöshet som ett bostadspolitiskt bekymmer. Som en följd av denna förskjutning förknippas hemlöshet i dag nästan enbart med enskilda människors sociala problem.

Sociologen Ingrid Sahlin har under flera år studerat hemlöshet och enligt henne finns det en tydlig koppling mellan dagens bild av hemlösa och 1990-talets bostadspolitiska systemskifte.

En av hörnstenarna i efterkrigstidens bostadspolitik var bostaden som en social rättighet. Alla skulle garanteras en bostad, även de som ratades av privata hyresvärdar. Kommunala bostadsförmedlingar och allmännyttiga bostadsföretag skulle se till att ambitionen efterlevdes.

Under 1990-talet monterades den politiken ner. Allmännyttan marknadsanpassades, det blev lättare att vräka alla som ansågs störande, särskilt om de var missbrukare eller led av psykiska problem. Samtidigt förändrades lagstiftningen på bostadsområdet till nackdel för de 'svagaste' hyresgästerna.

I antologin Hemlöshet (2001) tecknar Ingrid Sahlin förändringen: 'I varje bostadspolitisk proposition och utredning under 1990-talet har man i svepande ordalag viftat bort oron för "de svaga grupperna" genom att hänvisa dem till socialtjänsten, som förväntas ta ansvar för hemlösa, för störande hyresgäster, för dem som inte "klarar eget boende" och för grupper med särskilda behov - utan att formerna för detta boende reglerats.'

Denna förändring har fått stora konsekvenser för hjälpen till de bostadslösa. Ingrid Sahlin igen: 'Ansvaret för bostadslöshetsproblemet har nu tilldelats socialnämnderna /.../ och eftersom socialnämnderna i landet inte längre kan påverka fördelningen av bostäder men däremot kan inrätta härbärgen, gruppboenden och andra specialkontrakt samt organisera öppenvård frågar man sig numera inte vilka bostäder de hemlösa behöver, utan vilken vård och vilken tillsyn de bör ha, och vilka boenden de passar för.'

I Göteborg är denna utveckling tydlig. Den handlingsplan mot hemlöshet som kommunen tagit fram handlar nästan uteslutande om missbruk och om psykiskt sjukdom, och lösningen på hemlösheten handlar om missbruksvård, om att bygga särskilda boenden och om att träna de hemlösa i att bo själva.

I Göteborg är de särskilda boendena för hemlösa ordnade som en trappa. I förarbetet till kommunens handlingsplan talar man om att de hemlösa ska göra en 'boendekarriär'. Det betyder att de under kontroll avancerar från ett boende till ett annat med mer enskilt ansvar för varje steg i trappan. Målet är ett eget förstahandskontrakt. Misslyckas de på någon nivå i stegen, till exempel genom återfall i missbruk, riskerar de att halka ner ett trappsteg.

Göteborgsmodellen har beskrivits som en ambitiös kraftsamling för de hemlösa. Men det är inte säkert att boendetrappan och träningen ger de tänkta resultaten.

Ingrid Sahlins forskning har

visat att socialtjänstens arbete med boendetrappor och bostadskarriärer snarare låser fast de hemlösa i

utanförskap än löser det grundläggande problemet, nämligen avsaknaden av en egen bostad.

I vissa fall blir fokuseringen på den enskilde så stark att hemlösheten framstår som något självvalt. I de fallen måste man ställa sig frågan hur vi ska förstå ordet 'val'.

Enligt den amerikanske hemlöshetsforskaren David Wagner är det inte troligt att någon enda människa väljer otrygghet, fattigdom och hemlöshet, och det är inte sannolikt att någon väljer den förnedring som det innebär att sakna ett eget hem.

I stället, menar David Wagner, måste man förstå att hemlösa har valt bort ett samhälle som inte har gett dem tillräckligt mycket utrymme och respekt. Det betyder inte att de valt hemlöshet (David Wagner, Checkerboard Square, Culture and Resistance in a Homeless Community, 1993).

Men varför fortsätter politiker, tjänstemän, och även journalister, att behandla hemlöshet som ett individuellt problem, trots att forskning och erfarenhet säger något annat? Kanske är svaret mycket enkelt: det är lätt att göra samhällsproblem till defekter hos individen, då slipper vi andra, vi som har bostad, arbete och trygghet, att ta något ansvar.